”I don't mind being called a nerd. We are the people who are proud of being smart, being witty and being clever when everyone else doesn't understand. That's what we do, that's the flag we're raising and waving.”
(Pharrell i N*E*R*D)

N*E*R*D består till två tredjedelar av producentparet The Neptunes, alltså Pharrell Williams och Chad Hugo från Virginia, USA. Tillsammans har de bland annat producerat låtar åt hiphopare som Noreaga, Jay-Z och Ol' Dirty Bastard, men kanske är mest kända för att ha producerat Kelis ”Kaleidoscope” från förra året. Kelis är förresten (förstås) med och gästar tillsammans med sin husrappare Terrar.

Och det är inte svårt att känna igen det särpräglade soundet från Kelis platta. Avskalade och distinkt programmerade toner kombinerade med funkig sång och i högsta grad organiskt groove. Den som har lyssnat på Kelis vet vad jag menar.

Men det är mer. Dels finns det en tredje medlem i gruppen, Shay. Och dels släpper de på allt det som de håller tillbaka när de producerar andra artister. Det finns barnslig pop och småmysig bossanova, likväl som metalliska hårdrocksriff inpulade här och där. Befriat från regler. Härligt omöjligt att genreindela.

Favoritlåt på skivan är ”Stay Together” som är en ultimat blandning av fejkad melotron, marschtrumljud, skrikig skön sång och obeveklig hårdrockskänsla. Månadens låt.

Andra jag kommer att tänka på när jag hör N*E*R*D är Outkast med sin gallskrikiga, galna funkhiphop och föralldel funkmästaren George Clintons mer lösdrivande soloprojekt. Själv säger Pharrell på den officiella hemsidan att han inspireras lika mycket av AC/DC och annan 70-talsrock, som svart soul, funk och hiphop. Även om det är svårt att riktigt dra de parallellerna när det inte finns ett äkta gitarrljud på plattan.

Vilket leder till det nya spännande ryktet om N*E*R*D. Förra veckan dök en nyhet upp på internet om att N*E*R*D drar in den här versionen av plattan för att spela in den på nytt med levande instrument (länk till nyheten finns till vänster). Lite sent påtänkt kan man tycka, men jag kan inte hjälpa att jag hoppas det blir av.

För hur mycket jag än charmas av det naiva bloppiga soundet finns det ett stort tomrum i musiken, som antagligen skulle få mig att hoppa upp och ner av lycka om det fylldes med slapbass, rakbladsgitarr och äkta trumslag. Dessutom skulle den rebelliska tonen och galenheten antagligen smälta samman totalt med en mer fysiskt påtaglig musik. Ett blivande mästerverk som jag måste återkomma till.

Eller inte. Det kanske skulle bli hur platt som helst. För N*E*R*D har ett helt annorlunda uttryckssätt. En blandning som är fenomenalt charmig och egen.