Producenten, basisten, multiinstrumentalisten och ljudmakaren Bill Laswell har aldrig varit intresserad av att ta den enkla, breda musikaliska vägen. Tvärtom har hans fokus legat på de smala, otillgängliga och oupptäckta sidostigarna. Han har utforskat dem, hämtat inspiration och sedan gjort sina egna tolkningar av vad han hittat. Kasten mellan genrerna har varit många och tvära men oavsett vilket sidospår han valt har han alltid kastat sig över det med samma nyfikenhet och upptäckarglädje. Det Laswell hittills fått mest uppmärksamhet för är hans utflykter i dubdjungeln men på senare tid har han börjat intressera sig allt mer för orientalisk och då företrädesvis indisk musik.

På ”Tala Matrix” sammanförs det traditionella indiska slaginstrumentet tabla med andra slagverk och hypermoderna elektroniska inslag. För ändamålet har Laswell satt ihop Tabla Beat Science, en konstellation som förutom honom själv också består av världens främste tablaspelare Zakir Hussain, producenten och musikern Talvin Singh, jazzpercussionisten Trilok Gurtu, trumspelaren Karsh Kale och sångaren och sarangimästaren (sarangi är en indisk luta som till ljudet påminner om en violin) Ustad Sultan Khan.

När det gäller själva musiken intar Laswell en ganska tillbakadragen roll. Han har producerat, spelar lite bas och skapar de dova ödesmättade stämningar ligger och lurar lite svagt i bakgrunden. Men annars har han mest fungerat som en katalysator och sammanhållande kraft för de andra musikerna. Det är de som dominerar skivan och mest av alla hörs, som sig också bör med tanke på temat, Zakir Hussain.

Även om man som jag aldrig tidigare hört talas om mannen eller för den delen lyssnat särskilt mycket på indisk musik går det inte att undvika att imponeras av den virtuositet han hanterar sitt instrument med. Det är häpnadsväckande att höra de ljud och den hastighet han kan frammana. Det tydligaste exemplet är avslutande ”Alla” där Hussein briljerar helt solo i över 12 minuter.

Musiken på ”Tala Matrix” är resultatet av mötet mellan uråldriga rytmer och nutida genrer som techno och drum'n'bass. Ibland, som i de stycken där Hussein står som kompositör drar musiken åt ett mer traditionellt håll, ibland som i Talvin Singhs ”Don't Worry.com” och Karsh Kales smått funkiga ”Palmistry” låter den snarare som hämtad direkt från dansgolvet på någon mörk och hipp klubb på Londons bakgator. Men hela tiden är krocken mellan genrerna temat.

”Tala Matrix” är inte den tacksammaste skiva jag lyssnat på. Eftersom den fokuserar så hårt på tablans och de andra slagverkens rytmer finns det inte så mycket till melodier att tala om vilket lätt leder till att man avfärdar den som pretentiös och jobbig. I alla fall kände jag så till en början. Enda undantaget var vackra ”Devotional” och det helt beroende på Ustad Sultan Khans sarangispel. Men efter att ha tvingat mig själv att lyssna på skivan ett antal gånger börjar jag så smått uppskatta den allt mer. Framförallt har jag börjat upptäcka de små fina variationerna i Hussains tablaspel, något som inte är helt uppenbart från början.

Men även om ”Tala Matrix” vuxit är det fortfarande ingen lätt skiva att ta till sig. Musikernas insatser är klockrena, ideen är strålande och resultatet i vissa stunder riktigt njutbart. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att skivan överlag känns för enahanda. En låt då och då är ok men att lyssna på 74 minuter rytmiska experiment blir lite för mycket för mina öron.

Ändå finns det något där som gör att jag vill lyssna mer, något som fångar mitt intresse. Kanske är det mötena mellan olika kulturer, mellan dåtid och framtid. Spännande är det i alla fall.

Tabla Beat Science själva kallar skivan för ett, ”Adventure in Electro-Acoustic Hypercussion”. Det säger egentligen det mesta.