Det är lika bra att jag erkänner det med en gång. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva den recension ni nu kommer att få läsa. Efter Foxy Browns senaste album ”Chyna Doll” var jag säker på att vår bekantskap var över. Jag var inte förberedd på det här. ”Broken Silence” är årets bästa hiphopalbum. Det känns helt sjukt att skriva det. Vem hade vågat tro det? Vem hade anat?

Jag har inte följt Foxys öden och äventyr sedan sist särskilt noga. Visst, en del av löpsedlarna har jag sett. Inte mer än så. ”Broken Silence” är på många vis en uppgörelse med de gångna åren. Foxy är öppnare än någonsin. Hennes texter är ärliga, nakna och gripande, men också sprittande glada, egensinniga och stenhårda. Det finns två sidor av Foxy. Minst. Svartast är hon i de rannsakandespåren som till exempel ”A Letter” som är brevet från Foxy (eller Inga som hon egentligen heter) till mor, bror och övriga släktingar. En ärlig ursäkt för allt galet som hänt. Gladast och lyckligast är hon i de jamaicafärgade dansgolvsvältarna och de knasiga elektronikflirtarna som möjligen tar sitt avstamp i Timbalands värld, men som å andra sidan når lyssnaren via helt andra vägar.

Foxy rullar inte längre med samma gäng som vi vant oss vid. Det är brorsan Gavin som ligger bakom den största biten av produktionen (elaka tungor har hävdat att ingen annan vill jobba med Ill Na Na längre). De gamla hiphop-kompisarna finns inte heller kvar som gäster, istället är det jamaicanerna Baby Cham och Spagga Benz som drar det tyngsta lasset och sätter tonen. Foxy har tagit lärdom av dem och glider allt som ofta och helt obehindrat över i patois. Det är fräscht och lyfter albumet över den grå massan.

Bitvis är ”Broken Silence” direkt banbrytande. Allra mest i ”Hood Scriptures” där hon bjudit in en arabisk sångare. Ett möte mellan hiphop och arabisk musik på ett vis som saknar motstycke. Inte ens Erik B & Rakims ”Paid In Full” som samplade in Ofra Hazas ”Im Nin Alu” kommer i närheten. Foxy och Gavin går ett par steg längre. Ljuv musik för alla oss som älskar musik framkommen i brottet mellan nytt och gammalt, väntat och oväntat.

Det som framförallt kännetecknar den här skivan är dess naiva nyfikenhet. Det känns som om Foxy fått fria tyglar att göra vad hon vill. Aldrig någonsin får jag känslan av att musiken är uträknad eller beräknande. Aldrig någonsin får jag känslan av att en låt skrivits med det enda målet att tjäna så mycket pengar som möjligt. Allt känns. Ärligt.

Jo, jag vet att det är Foxy Brown jag skriver om. En av de där tjejerna som gillar att rimma om Gucci och Prada. Pengar och flärd. Jag skrev ju att ni inte skulle tro mig. Jag skrev ju att jag tyckte att det kändes sjukt.

Att Foxy dessutom lyckats skriva en serie textrader som är så knivskarpa att jag inte kan göra annat än le fånigt, tja det är mer än en bonus. Mycket handlar som sagt om de gångna åren och visst lyser de omskrivna bråken med Lil' Kim igenom emellanåt. Det krävs ingen djupare analys för att förstå vad Foxy syftar på när hon rimmar ”She's alright, but she's not real / Brown / I'm hot with no rehersal time”. När Foxy senare i samma låt konstaterar att ”We stay in demand like PS2″ då har hon övertygat mig. Foxy regerar.

Men, allt är inte guld som glimmar. Foxy gör som så många kollegor misstaget att inte döda några av sina älsklingar. Jag programmerade CD-spelaren så att skivan blev fem låtar kortare. Då var det en helgjuten fullpoängare. Nu är den fem låtar för lång och det avspeglar sig självklart på helhetsintrycket.

Men, herregud. Bättre än så här har inte hiphopen varit i år. Och då har jag ändå inte nämnt att både Mystikal och Kelis är med och gör minnesvärda insatser. Särskilt Mystikal. Han är lika hård och galen som vi vant oss vid i flöjteposet ”'Bout My Paper”, men Foxy lyckas till skillnad från många andra stå pall för Mystikals attack och visar sig vara en fullvärdig motvikt.

Det är bara att hoppas att Foxy når fram till alla oss som avfärdade henne sist.