Som alla normalt funtade musikälskare försöker jag med jämna mellanrum kolla upp vad Mike Patton har för sig. Vad det än brukar visa sig vara så brukar jag finna det underhållande. Att tycka det kanske inte är något som normalt funtade musikälskare tycker. Det kanske är att ta det hela ett steg för långt ut i det obskyra.

Den forne Faith No More sångaren har nämligen alltid något på gång. Oftast något riktigt galet. Nu senast dök det upp nyheter om ett nytt band, Peeping Tom, som enligt uppgift ska vara kommersiellt gångbart. Till skillnad från de av hans andra band jag har hört, Fantômas och Mr. Bungle. Det finns ett tredje band som Mike Patton är medlem i, men de är fortfarande på demostadiet och jag har tyvärr inte hört dem än (Tomahawk heter de och de övriga medlemmarna är Duane Denison från Jesus Lizard, Kevin Rutmanis från Melvins och Cows samt John Stanier från Helmet).

Vid sidan av sina band hjälper Mike Patton till att driva etiketten Ipecac där bland annat Melvins huserar. Det är också Ipecac som släpper Fantômas.

Fantômas är ett namn Mike Patton tagit från en fransk serie kriminalromaner som var populära under första världskriget. Fantômas är en antihjälte som begår brott, men brott som endast drabbar borgarklassen. The Lord of Terror! som hemsidan deklamerar.

Det första albumet med Fantômas, ”Amenaza el Mundo” (förövrigt Ipecacs första släpp), kom 1999. Det är menat att fungera som ett soundtrack till en serietidning. Låtarna heter därför ”Page 1″ till och med ”Page 30″. Mike Patton gör vokala (o)ljud och sjunger oförståeligt nonsens, medan kollegorna Buzz Osbourne, (Melvins) Trevor Dunn, (som spelat med John Zorn och spelar med Mr. Bungle) och Dave Lombardo (Grip Inc. och tidigare i Slayer) spelar något de själva beskriver som dödsmetall/ hardcore-influerad musik som hämtat inspiration från tecknade serier och filmsoundtracks. I princip är albumet olyssningsbart, men samtidigt är det i högsta grad intressant och underbart galet.

Efter att ha hört det första albumet av Fantômas är det inte helt oväntat att bandets andra album endast innehåller covers på filmlåtar. Det tredje albumet som är planerat till hösten, eller den kommande våren förmodas vara den riktiga fortsättningen på ”Amenaza el Mundo” då den refereras till som bok ett. Men det är bara spekulationer.

”Director's Cut” sätter Mike Patton i regissörsstolen. Han gör vad han vill med de låtar han valt att framföra. Alla recensenter har inte uppfattat att det är så det ska vara. Mike Patton ska inte följa några konventioner eller tolka andras verk på annat sätt än på sitt eget.

För att beskriva hur det låter är det lättast att jämföra albumet med de bättre låtarna på Mr. Bungles andra album ”Disco Volante”. Ena stunden är det vackert och stilla, för att i nästa stund vara helt kaotiskt. Lägg därtill än mer filmiska referenspunkter och du har ”Director's Cut”. Hur mycket som är kvar från originallåtarna har jag lite svårt att säga.

”Rosemary’s Baby” låter i alla fall inledningsvis som den ska med sitt viskande blodisande nynnande och både ”The Godfather” och ”The Omen – Ave Satani” bjuder på element av originalen. Att de sedan är rejält uppfuckade kompositioner nedtryckta i ett kortare format är en annan sak. Jag ser det bara som att idéerna till låtarna kommer ifrån den film som anges och att de sedan anpassats till Fantômas musik. Ljudet kanske inte alltid är det bästa, men till skillnad från ”Amenaza el Mundo” är albumet relativt lättlyssnat.

Några gånger lyckas Fantômas göra vackra melodiska tolkningar som i favoriten ”Spider Baby” eller i ”Investigations of a Citizen Above Suspicion”, men oftast ballar det ur rejält och blir till gitarrgnissel och dubbelkaggar. Men vad gör det när leendet aldrig försvinner från läpparna under hela speltiden?

Det här är inget album med normal musik. Fantômas har heller aldrig utgett sig för att göra normal musik. Det här är musik för de redan frälsta eller för dem som inte tycker att all musik alltid behöver tas på fullaste allvar. Att några sedan kan tycka att Mike Patton med vänner har förstört deras favoritfilmmusik gör inte så mycket. Musiken är skapad utifrån kärlek till verken och de som inte tycker det kommer inte ha några som helst problem att undvika ”Director's Cut”. Ingen av låtarna lär hamna på P3s rotationslista.