Det är inte helt ovanligt att en skiva efter ett antal lyssningar inte alls känns lika spännande eller intressant som de första gångerna man spelade den. Eller så kan det givetvis också gå åt andra hållet, att skivan bara fortsätter att växa hela tiden och något som till en början framstod som en helt ok skiva utvecklas till ett veritabelt storverk. Men för det mesta brukar inte skillnaden mellan de första intrycken och vad man tycker senare vara särskilt exceptionell. Visst händer det men det händer ändå ganska sällan och handlar då mest om nyansskillnader.

Att den tankebanan överhuvudtaget dyker upp har att göra med Das Pops ”I Love”. Det var nämligen länge sedan jag ändrade min åsikt om en skiva så kraftigt. Och tyvärr för Das Pop är inte ändringen till deras fördel.

Från början tyckte jag att den belgiska gruppens debutskiva var en smärre sensation. Jag föll som en fura för deras blandning av britpopharmonier, halvknasig electronica och småsymfoniska inslag. När sedan dessutom allt i grunden byggde på självklara glada popmelodier kändes allt helt klockrent. Das Pop gjorde mig lycklig, skivspelaren hemma gick varm och jag var beredd att instämma i skivans titel.

Men så efter ett par dagar började det smyga sig in ett tvivel. Det kändes inte alls lika bra som i början. Det tog ett par dagar att se igenom fasaden men när den väl krackelerade gick det så mycket fortare. Sakta men säkert tappade ”I Love” nästan allt det jag från början hade tyckt varit så bra. Istället för att vara charmiga känns de nu bara utstuderade, avsaknaden av idéer lyser igenom och många gånger känns det som om Das Pop går på tomgång.

Att de emellanåt skriver riktigt bedårande små popmelodier kan ingen ta ifrån dem men i sitt försök att samtidigt göra dem så lättlyssnade som möjligt faller de på eget grepp. De mosar in så mycket det bara går i varje låt och resultatet blir att allting till slut flyter ihop i ett enda misch-masch av influenser. Blandningen av loopar, elektroniska inslag och vanliga instrument är inte alls så intressant som det först kändes. Det är fortfarande smeksamt för öronen men också fullständigt oförargligt. Musiken har inga vassa hörn som sticker ut och allting är bryggt enligt samma formel. Resultatet utslätat och tråkigt.

Ändå kan jag inte låta bli att gilla Das Pop lite grand. Dels för att de i sina bästa stunder, som i refrängen på ”Forever”, låter en smula som tidiga Blur. Men framförallt för att det någonstans i allt utanpåverk ändå finns det en ren popkärna i det de gör.

Lyckas de bara hitta och renodla den blir kanske nästa skiva en betydligt trevligare och mer långvarig bekantskap.