Lumpen. En erfarenhet bland många.

Sammanfattningsvis kan man säga att den bekräftade de flesta förväntningar, eller snarare farhågor jag hade.

Det visade sig att jag mycket riktigt hade svårt för att ta order utan att tillåtas tänka själv. Kyla, hunger, smuts och disciplin för disciplinens skull, var inte heller min pryl. Särskilt inte om dess främsta funktion var att agera ribbfaktor för någon fjunig fänrik vars innersta önskan var att få fler streck och stjärnor på sin skjorta.

Inte de mest givande tio månaderna i mitt liv om man säger så, men en erfarenhet bland många.

Så här i efterhand så minns man det mesta genom ett jämtjockt nostalgifilter som gör att det framstår som lite smålalligt och mysigt trots allt.

Men jag lärde för livet. Jag har visserligen lyckats förtränga hur man monterade ihop en k-pist, hur man skulle oskadliggöra Ivan och allt vad exercis hette. Det gör mig inte ett jota. Tyvärr har jag inte heller mycket kvar av den påkostade sjukvårdsutbildningen som jag genomförde, men vissa kunskaper kan man aldrig ta ifrån mig. Kanske inte de som befälen hoppats på, men ett par saker finns där för alltid:

Den ena livslärdomen är det inte är kul att dela logement med femton andra jävlar som snarkar, ”spelar kort” (”snark – jag synar – snark – lägger ni er grabbar”, eller ”kör moped” (”öööörn – ööööörn – snark – ööööörn”) i sömnen, eller bara har vanliga, hederliga våta drömmar var och vareviga natt. Det tar på psyket och krafterna att leva i en sådan miljö.

Den andra är att Michael Hedges förmodligen är Gud när det gäller gitarrspelande.

I den, milt uttryckt, kulturella misär som lumpen innebär var det mer eller mindre en uppenbarelse när jag fick låna ett band av en av de stackars satar som jag delade lucka med. Är inte säker på vad han som lånade ut kassetten hette – får skylla på att jag hann med tre regementen under mina tio månader, vilket innebar en del nya namn och ansikten – men jag vet att jag är honom evigt tacksam för att han tvingade mig lyssna på den.

Den kvällen strömmade gitarrtoner som inte lät som något annat jag hört tidigare ut ur min freestyles hörlurar. De tog mig bort från gnisslande metallsängar och blå-vita lakan, Bort från stridspittar och stanken av vapenfett. De tog mig hem.

Låter det pretentiöst? Skulle tro det. Men så var det. Tonerna gav mig näring igen när jag var som mest undernärd. De fyllde sörjan av grönt och grått med nya kulörer. Jag hade lyssnat på de flesta gitarr-gudar och kunde dem utan och innan. Jag hade imponerats av Yngwies fart – Vais galenskap och Satrianis känsla. De kunde göra vad de ville tack vare talang, elektricitet och effekter.

Men den här killen. Den här killen. Han hade bara sin stålsträngade, akustiska gitarr. Inget lull-lull. Bara Michael Hedges och en gitarr. Eller snarare ett helt gäng akustiska gitarrer.

Trodde jag ja.

Direkt efter höger-vänster-om dagen efter stack jag ner på stan och lyckades till slut hitta CD:n hos en av Linköpings skivmånglare. ”Aerial Boundaries” hette den visst. Jag kunde inte lyssna på den förrän till helgen eftersom jag inte hade någon CD-spelare på luckan, men jag kunde läsa i CD-häftet och det gjorde jag. Jag lyssnade på kassetten och läste.

Lika självklar som musiken var, like obegripligt var det som stod tryckt. Det jag hade trott var resultatet av mängder av gitarrpålägg var inspelat live i studion.

En tagning. En gitarr. En kille. Michael Hedges.

Hur var det möjligt? Jag fattade ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting. Men det gör inget.

Det viktigaste är musiken. Den går inte att missförstå. Du behöver inte spela gitarr. Du behöver aldrig ha tagit i en gitarr. Inte ens sett en för att förstå musiken. Den är självklar. Den står på sina egna ben. Vackra melodier ger vacker musik.

Men, om du tillhör dem som vet hur man får fram ljud och melodier på detta stränginstrument så går det hela från att vara fullkomligt, obegripligt vackert till att bli fullkomligt obegripligt.

Hedges spelar med båda händerna på greppbrädan, plockade, smekte, slog och drog i strängarna och gitarrkroppen, utan att det någonsin lät som musikergymnastik. Med gapande mun försöker man förstå hur han lyckas spela ackorden, melodin och hålla rytmen samtidigt. Försöker förstå det obegripliga.

Försöker förstå hur det går att spela så. Försöker förstå hur musik kan vara så vacker.

Räcker det inte med inledande ”Aerial Boundaries”, ”Bensusan” och ”Rickkover's Dream” får nog även den mest svårflirtade gitarrguru krypa till korset för ”Ragamuffin”. Den är Hedges mästerverk. En perfekt symbios mellan melodi, rytm och teknik. Det finns inte ord för att beskriva den. Jag vet inte hur många gånger jag hört låten, men likt förbannat kan jag inte låta bli att skratta när han kommer till ”refrängen”, Han får det omöjliga att bli till en självklarhet. Det ska inte gå att spela så. En självklarhet.

”Hej och välkommen till gitarrtimmen”, tänker du kanske nu. Intresseflagg för alla som tänder på musikalisk masturbation.

Men det är det som är Hedges absoluta styrka. Man behöver som sagt var inte vara ett dugg intresserad av vad det är för instrument, eller ha några som helst förkunskaper. Tekniken är bara ett medel för att nå det han vill spela. Den står aldrig i fokus.

Det är sak samma hur Hedges stämmer gitarren, eller att han använde specialbyggda gitarrer med extra strängar. Att det är han som inspirerade till exempel Vai till att börja använda sjusträngade gitarrer. Det spelar ingen roll om man vet att alla ljud som hörs på ”Spare Change” är gitarrer, fram- och baklänges.

Det spelar ingen roll, för det här är inte musik reserverad för gitarrnördar. Det här är musik för alla som älskar musik. Michael Hedges var inte gitarrist först och främst. Han var låtskrivare. Han var intresserad av helheten. ”Ménage á trois” visar upp det tänkandet när man knappt vet vilket av de tre instrumenten gitarr, bandlös bas, eller tvärflöjt som är soloinstrument eller kompar de andra.

”Aerial Boundaries” kom 1984 och är utan tvivel Hedges allra bästa platta. Hedges var, precis som de flesta musikaliska genier, rastlös och ville inte låta sig begränsas av att låta på ett visst sätt, eller använda vissa instrument. Han ville ständigt utvecklas och aldrig bli förutsägbar. Allra minst för sig själv.

Förutom soloplattorna gjorde han även filmmusik och barnskivor och spelade även bland annat flöjt och cello. Dessutom sjöng han på vissa låtar och plattor. Det skulle han kanske inte har gjort. För lika självklart som han var en gudabenådad gitarrist framgår det att han var en medelmåttig sångare. De flesta av hans sånglåtar klarar man sig lika bra utan. Ett undantag är den lysande covern på Dylans ”All Along the Watchtower” som finns med på liveplattan ”Live on the Double Planet”, fast det beror som väntat mest på gitarrspelet. En lyckad cover är det hur som helst.

Michael Hedges dog i en bilolycka 1997 då han körde utför ett stup norr om San Fransisco. Även om han aldrig lyckades överträffa ”Aerial Boundaries” så lämnar han ett musikaliskt arv efter sig som är värt att upptäckas av fler. ”Aerial Boundaries” eller någon av samlingarna som släppts efter hans död är en bra start.