Joe Henry lär vara en välrenommerad musikbegåvning med en rad album bakom sig. Tidigare har han rört sig i skilda världar som folk, country och funk. Det är ungefär det jag vet när jag får detta album.

Nu när jag haft det ett tag och hunnit lyssna igenom det har jag fått en egen bild. Joe Henry är begåvad och duktig, men också ganska pretentiös. På ”Scar” finns ett antal låtar där influenser och stilar blandas friskt, men jag tycker att det lutar kraftigt åt det jazziga hållet.

Låtarna är stabila och lågmälda, med små inslag av improviserat blås här och var. Det påminner en hel del om David Bridies album ”Act of Free Choice”, som jag skrivit om tidigare. Joe Henry känns dock inte lika melankolisk. Snarare eftertänksam.

Albumet inleds med låten ”Richard Pryor Addresses a Tearful Nation”. Titeln till trots är det en riktigt bra låt. Lågmäld och långsam påminner den om The Walkabouts. En lagom rökig sång sätter stämningen. ”Stop” följer. Albumets bästa låt, som egentligen är originalet till Madonnas hit ”Don't Tell Me”. Joe Henry råkar vara gift med Madonnas syster, som skickade låten till Madonna. Hon gillade den, men gjorde om den en aning.

Fler bra låtar följer. ”Rough and Tumble” har ett skönt jazzfunkigt sväng. ”Lock and Key” är svidande vacker. Den ensamma klarinetten som avslutar titellåten ”Scar” är tokbra och avskyvärd på samma gång.

Joe Henry är pretto. Fast ändå ganska bra. Den värsta friforms-jazzen hade jag klarat mig utan. Men ”Scar” är utan tvekan en trevlig upptäckt. Lågmäld, stabilt och snyggt gjort.

För er som vill upptäcka något nytt.