Vi börjar med att sampla några andra recensioner, för att lägga grunden. Så att ni vet vilka hon jobbat med sen tidigare.

”Ja Rules ”Put It on Me”, Keith Sweats ”I’ll Trade (a Million Bucks), Chante Moores ”Straight Up”, Ideals ”Whatever”, Missy Elliots ”Hot Boyz”, Jaheims ”Finders Keepers”, Jay Z:s ”Parking Lot Pimpin’”, och remixen på Tupacs ”Nigga Nature” är några låtar som har blivit mycket bättre tack vare none other than Lil’ Mo – ”artist, songwriter, rapper and vocal arranger”, Nexts monsterhit ”Wifey”, Angie Martinez ”No Playaz” och Jermaine Dupris ”Lay It Down” är några till.” (Emil Arvidsson, Bomben.se)

”Efter otaliga gästinsatser tillsammans med bland andra Missy Elliott, Next, Jaheim, Ja Rule och de egna suveräna solotolvorna ”Ta da” och ”Superwoman” är det äntligen dags för Lil’ Mo att stå på egna ben.” (Markus Larsson, Aftonbladet)

Med de förutsättningarna förstår ni säkert att även jag hade högt ställda förväntningra på den här skivan. Inte utan att det blev tufft för Lil’ Mo att leva upp till dem. De högt ställda förväntningarna är något som gått igen i de flesta recensionerna. De flesta har också gett skivan ett ganska ljummet betyg. Bra, men inte vältande. Det tycker nog jag med. Fast på lite andra grunder. Jag hör ju till de där insnöade skäggfunkarna som aldrig kommer att förstå varför en soul eller funkartist skall förväntas skriva poplåtar eller varför det ens skulle vara intressant att höra en funkateer leverera pop.

Det finns stunder av fantastisk musik på ”Based on a true story”. Jag älskar refrängen i ”How Many Times”. Gospelslutet på och offbeat-trumman i Cyndi Lauper-covern ”Time After Time” är hårresande. ”Gin & Juice”-samplingen i ”Gangsta” värmer själen. ”Saturday” känns redan som en modern RnB-klassiker.

Arrangemangen är för det mesta enastående och lyfter en del svaga spår betydligt. Lil’ Mo lyckas låta som en hel tjejgrupp emellanåt med snygga harmonier och vackra körer. Ibland tänker jag lite på kaxiga, men bortglömda, grupper som SWV och Xscape. Det är ett gott betyg. Musikaliskt är det också där någonstans jag vill placera in Lil’ Mo. De futuristiska bouncebeat som blivit mer regel än undantag på sistone lyser med sin frånvaro. Trots Missy-kopplingen.

Att det saknas pophits och potentiell allsångsanthems stör mig inte alls. Däremot skulle jag önskat mig att Lil’ Mo sökt sig djupare ner i både soulen och funken. Den snygga kostymen fyller hon med lätthet. Det är något annat som saknas ibland. Jag tror att det är känslan av att låtarna inte känns riktigt färdiga som stör. De vill vara mer än de är. Sen hade det varit skönt om den inte var fullt lika balladtung. Ett par tre ballader ersatta av något snabbare alster hade gjort skivan mer angelägen.

Trots allt är det här en riktigt trevlig soulskiva av ett snitt som vi inte direkt skämts bort med de senaste åren. En bra skiva för dig som saknar det tidiga nittiotalets tjejgrupper och som håller Kelly Price senaste kär.