När jag var sisådär tolv år fick jag en sådan där liten musikmaskin som blev populära i mitten av 80-talet. Till slut kunde man köpa dem på OK eller Shell för en ringa penning om man hade lust.

Jag tillbringade många timmar tillsammans med min lilla musikmaskin. Det fanns ett antal förprogrammerade trumrytmer som man kunde använda och en drös olika ljud man kunde spela med. Bland annat fanns det ett som hette ”trumpet”. Mycket må det ha varit, men trumpet var det inte. Det lät som en trumpet med sordin spelad genom en trasig telefonledning. Plastigt var bara förnamnet.

Jag vet inte säkert, men jag misstänker starkt att Tank fått tag i en likadan musikmaskin. Han verkar också ha hittat trumpetljudet. För när Tank tar ifrån tårna och gör sin bästa R. Kelly-imitation i Slowly förstörs hela låten av de vidriga plasttrumpeterna i bakgrunden. Jag kastar mig över fjärrkontrollen och fördriver de onda plasttrumpeterna från min stereo.

Jag håller på att trycka på Stop och sedan Eject. Men jag hindrar mig själv i sista stund.

Tank tillhör gatusoulskolan. Och som så många andra soulsångare som vill känna lukten av asfalt vet han vikten av att se hård ut. På bilderna i cd-häftet ser Tank jättehård ut med sin stora 2Pac-inspirerade Tank-tatuering på ryggen. Han har bar överkropp på fyra av fem bilder.

Men musiken på skivan är allt annat än hård. Det är klassisk sängkammarsoul med några små hiphopflörtar. Rätt många av låtarna är helt okej soul. Resten är såsiga ballader. Och som på skivor av den här typen är det de såsiga balladerna som armbågar sig till mest utrymme.

Problemet med soulmusik idag är att det kommer så otroligt många skivor. Och få av dem är riktigt dåliga. Tonsäkra röster, klanderfria arrangemang och skolboksperfekta produktioner. Men just därför krävs något extra för att verkligen stå ut. Något som Tank inte har.

Blir det fler skivor? Tja, säkert. Den här typen av soul säljer ju som smör i USA. Men ska Tank kunna göra ett bestående avtryck krävs något mer. En Timbaland. Ett Organized Noize. Mer vassa kanter och mindre soulklyschor.

För när Force of Nature snurrat färdigt lämnas jag med känslan av att det här inte berör mig. Och att jag nästan skulle kunna göra det bättre själv.

Var la jag nu min musikmaskin igen…?