Kan inte påstå att jag skulle kvalificera mig till SM i Jane's Addiction, men när Dave Navarro klev med i Red Hot Chili Peppers var det rätt uppenbart att han var en annan slags gitarrist än föregångaren John Frusciante. Frusciantes fjäderlätta samspel med Flea byttes ut mot ett tyngre, mer skruvat och distat gitarrsound. Inte längre samma band som innan – men jag gillade den sättningen. Också.

Nu har klockan vridits tillbaka. Frusciante är tillbaka i RHCP och Navarro är turnéaktuell med Jane's Addicition. De båda strängbändarna ger även ut soloplattor vid sidan av sina band. Inte oväntat är det helt olika musik. Frusciantes platta är mer experimentell och lekfull. Navaros är tyngre och rockigare. Det de båda har gemensamt är att de inte är särskilt bra.

”Trust No One” visar upp en sviken Navarro som blivit bränd både privat och musikaliskt. Det står klart redan i förstasingeln ”Rexall” som hör till de starkaste låtarna.
”I hate my life
I hate my life
I never want another wife”

Förutom skivan har han även skrivit en bok, ”Very Little Daylight” som även är titeln på en av låtarna. Konst som terapi.
”I am tired
I am weary
I could sleep for a thousand years”
”Venus in Furs”

Han vill dela med sig av vad han har varit med om. Problemet är bara det att han oftast tar i så att det slår över. Både texterna och melodierna drunknar i spända muskler. Främst i ”Not for Nothing” där han tar sig en tripp i Trent Reznor-land, där han inte känns hemtam.

Oftast far tankarna annars iväg till Chris Cornell och Soundgarden. Inte för att deras röster är särskilt lika men de påminner ändå om varandra på något sätt. Det kanske är stämsången som gör det? Om inte annat så hamnar musiken ofta i nåt slags Soundgarden-riffande, fast inte i samma klass, tyvärr.

Helhetsintrycket är att det känns väldigt stelbent. Men ibland spetsar man öronen lite extra. Som i det folkmusiksdoftande slutpartiet i ”Very Little Daylight”. ”Venus in Furs” har lite vaggvisekänsla över sig. Låter som Garmarna med en elektrisk mungiga i bakgrunden. ”Slow Motion Sickness” har även den, drag av etnomusik i den snygga refrängen och Navarro lyckas tack och lov hålla foten från att koppla på testosteron-disten. Kanske plattans bästa låt.

”Trust No One” är en rätt tråkig skiva helt enkelt. Det känns som om idéerna var bättre än resultatet. Förhoppningsvis lyckas han bättre nästa gång.