Recension
- Streetstar (CD) Magnum Coltrane Price
- 2001
- Devious Recordings
Oberoende själ
Lyssna
Externa länkar
- mcp.nu
- Magnums egen sajt är snygg (även om den funkar så där ibland) och innehållsrik. Gott om gratis musik att ladda ner.
- Revolver
- En hyfsat färsk intervju med Magnum hos Revolver.
- Nils Landgren
- Magnum spelar bas i Nils Landgren Funk Unit.
Mitt första möte med Magnum Coltrane Price var släppet som förmodligen fortfarande är hans största hit: ”7 o’clock” som finns på albumet ”Colorblind” från 1992. Sen dess har mycket vatten runnit under broarna och Magnum har hunnit skriva och spela in massor av musik. Det mesta ligger kvar i olika skivbolags arkiv. MCP är en av de där artisterna som fram tills nu hela tiden verkat hamna i kläm. Skivbolag som kursat, skivbolag som väntat på rätt läge, skivbolag som inte förstått.
Men, problem med skivbolagen har inte knäckt honom. Han har enträget fortsatt att spela in sin funk, förfinat och förädlat den. Han har under resans gång blivit fast medlem i Nils Landgren Funk Unit och turnerat världen runt. Men, den egna musiken har hela tiden funnits där. Efter att två album frusit inne tog han saken i egna händer, startade eget skivbolag och gav ut dubbelalbumet ”Streetstar” på egen hand.
”Streetstar” innehåller 30 låtar, 15 på varje skiva. Precis som singeln ”Sara” från 1991 är albumet indelat i en swingside och en slowside – eller stikky disc och sweet disc, som han valt att kalla det den här gången. På stikky ligger tonvikten på upptempolåtar med fläskig bas och feta beats med låtar som ”Headphones (Love Hiphop)” och den egensinniga covern på George Clintons partyklassiker ”Atomic Dog” i spetsen. Sweet går överlag långsammare och innehåller mest mellantempolåtar och ballader som tårfyllda ”Doesn’t Take a Fool”. En platta för festen och en när du lyckats få med dig tjejen hem alltså.
Magnum spelar nästintill alla instrument på skivan själv. Principen utgår från att han har svårt att hitta musiker som klarar att hålla samma tempo som han själv. Om man sen kan hantera instrumenten på det utmärkta vis Magnum kan blir det dessutom avsevärt billigare att spela in allt själv. Men, helt ensam står inte Magnum. Några gäster medverkar – Mauro Scocco sjunger på svenska i ”That’s Why”, Sharon Dyall lånar ut sin stämma till ett par låtar, Deetha gästar i svängiga ”We Can”, brorsan Mingus och hans kumpan DJ Kojak från Fattaru ställer upp på några av de mer hiphopbetonade spåren och jazzkompisarna Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfes gästspelar på några spår och så fortsätter det. Men, framförallt är det här Magnums skiva.
Musikaliskt fortsätter Magnum att utforska ungefär samma vatten som på ”Colorblind” och ”B2BB” från början av 90-talet. Visst har uttrycket slipats och förändrats i viss mån, men det finns fortfarande ingen som låter lika mycket amerikansk hiphopsoul som Magnum i Sverige. Jag kan spåra en del influenser från Soulquarians-produktioner (lyssna tex till superfunkiga balladen ”It’s Cool pt 2″) och R Kelly (”My Number”), men det är knappast något som talar till MCP:s nackdel i min värld. Han får gärna fortsätta på det spåret. Det skulle tex vara väldigt kul att höra vad Magnum skulle kunna hitta på som producent åt tex Rebecca Facey.
Normalt sett skulle jag tycka att det vore ett problem att skivan är så massiv, och det kanske jag tycker nu också egentligen. Men, jag kan bortse från det eftersom Magnum valt att prissätta skivan som en enkel. Det tar tid att lyssna in sig på ”Streetstar” och de första fem lyssningarna känns det som en övermäktig uppgift. Det är en utmaning att lyssna på den. Det är en skiva som kräver sin lyssnare. Av rent kommersiella skäl kanske det hade varit smartare att ge ut skivorna en i taget. Men samtidigt är hela skivan ett stort mittfinger rakt upp i luften med riktning mot alla skivbolag som inte förstått. Det ursäktar dumdristigheten.
Just i dag när jag skriver det här till tonerna av sweet disc känns det självklart att alla ni som precis som jag knarkade D’Angelos ”Voodoo” förra året borde lyssna på den först. Sisådär tio gånger. Sen är det dags att ta sig an stikky disc och låta festen börja. Är du en av de som väntat sen ”B2BB” på att få höra något nytt från Magnum är stikky en bättre start, även om den inte är riktigt lika bra som sweet.
Publicerad: 2001-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2001-07-01 00:00
4 kommentarer
Sounds crispy!
#
Fonky, fonky!
#
hur mycket kostar den ?
#
150 eller 180 pix, beroende på hur du väljer att betala (förskott eller postförskott).
#
Kommentera eller pinga (trackback).