Cowboy Junkies genombrott ”The Trinity Sessions” är ganska många år borta nu. Det kanadensiska bandet med syskonen Timmins i spetsen har aldrig riktigt lyckats gripa tag i mig. Deras skivor har alltid varit sympatiska, men något har saknats. ”Open” kanske är lite stökigare än vanligt, men bandet känns fortfarande igen. Det som är bra med bandet är fortfarande bra. Det som är mindre bra likaså.

Cowboy Junkies delar rötter med The Walkabouts. Lågmäld americana med där nyanser snarare än stora gester förmedlar musiken på ett ganska behagligt sätt. Men där the Walkabouts fyller ut traditionen med diverse andra inslag influerade från europeisk låtskrivartradition, där känns det som Cowboy Junkies står lite still. Kanske står de lite väl djupt rotade i myllan. Men det finns några låtar på skivan som sticker ut. ”I'm So Open” svänger riktigt bra. ”Dark Hole Again” har ett skönt gung. ”Bread and Wine” är en liten pärla. Kanske de andra låtarna kan växa i längden. Men just nu tröttnar jag ganska snabbt.

Som ännu en repris av Seinfeld. Eller en busskö. Eller två liter fil och en kvällstidning på Konsum. Så känns den här skivan. Inte så upphetsande, men samtidigt inte dålig. En basvara, liksom. En vara som finns i mängder av märken. Det är ofta priset som gör att man väljer en.

Cowboy Junkies ”Open” får nog finna sig att stå på hyllan. Kanske tar jag fram den till hösten.