Bandet som alltid kommer få finna sig i att liknas vid Radiohead är tillbaka. Efter framgången med 1999 års ”Showbiz” släpper nu bandet ”Origin of symmetry”. Fortfarande är det musik som är tillräckligt mycket pop, och tillräckligt skruvat för att likna den musik Radiohead gjorde tidigare, men det stora likhetstecknet är fortfarande Matthew Bellamys röst. Likheten med sången Thom Yorke stod för på tidigare album är oerhört slående, och det gör att en genomlyssning av Muse känns som en spekulation i hur Radiohead skulle kunna låta nu.

Nog om detta. Sedan förra albumet har Muse turnerat med bland andra Foo Fighters och Red Hot Chili Peppers. Det märks. Låtarna är tyngre och mer direkta. Detta kan också bero på att halva albumet producerats av David Botrill som tidigare arbetat med Tool. Den andra halvan av albumet har producerats av John Leckie. Gitarrerna är tuffare. Basen mullrar mer och trumslagen känns hårdare.

Samtidigt har den symfoniska ådran inte försvunnit, utan snarare blivit tydligare. Det är mycket pill och filande. Att Matthew Bellamy, Chris Wolstenholme och Dominic Howard är duktiga musiker råder ingen tvekan om. Inte sällan rör sig bandet i gränslandet till det överdådiga och pretentiösa, men tyngden gör att de oftast klarar av att hålla sig på rätt sida gränsen för det patetiska.

Jag gillar utvecklingen. Muse känns rakare och mer direkta. Gitarrmattorna har utvecklats och jag tror att ett genombrott kan vara på väg. Ni som gillar Mansun bör absolut inte missa Muse. Ni som tröttnat på Manic Street Preachers kan hitta nya favoriter här. Ni som fortfarande väntar på Radioheads gitarralbum kan stilla er abstinens med hjälp av detta album.

Själv gillar jag brittisk gitarrlarm. Så här tungt och effektivt framförd tycker jag den är toppen. Den distade basgången i ”Plug in baby” har det bästa drivet jag hört på mycket länge.

Muse står på egna ben, men kommer alltid få finna sig i de oundvikliga jämförelserna med andra band. Trots att de är både tyngre och bättre.