Martin Bonnier är en pseudonym. Vad som döljer sig bakom namnet är mer eller mindre okänt. CDEP:n (som från början är en 7″ vinyl). Martin Bonnier skriver själv: ”That means that I am really called something else, but still I am a real person”. Pseudonymer fascinerar mig, och de skapar en stämning som annan musik ibland inte klarar av att göra.

Martin Bonnier gör en blandning av elektronisk pop och hjärteskärande rock. Musiken är tung och dov. Datorbaserad musik blandas med mer organiska ljud från gitarr (kanske även de frammanade ur datorns musikprogram). Det låter egentligen inte särskilt bra. Det är liksom tio olika ljud som får samma framträdande position i alla låtar, vilket skapar någon form av kakafoni. Lite som Belle and Sebastian parat med Radiohead, indränkt i en rejäl dos Depeche Mode på 80-talet och 90-talets elektroniska musik i form av Portishead. Det som gör det hela intressant är Martin Bonniers sång. Det låter inte mycket för världen, men det låter. Och sägas måste att det är med den attityden sångaren tar sig genom fyra låtar: Så här är det, det är inte på något annat sätt.! Ibland slängs rösten upp i falsett, och på skivans tredje spår ”Thoughts” blir Martin Bonnier primal. Rösten spricker, det mörka tar överhanden, och gapet i tillvaron öppnar sig.

Trots Martin Bonniers pretentiösa upplägg så tycker jag det är rätt tufft att lyssna på. Inga riktiga hits, men intressant musik i en ointressant musiktid. Martin Bonnier utmanar lite med sina låtar om hjärta och smärta, vilket är mer än vad någon kan säga om skiten som rinner ut ur din TV via kabelkanalerna.