Få är de artister som besitter förmågan att fullkomligt trollbinda och fascinera mig. En av dem är Viktor Brobacke som med sin säregna stil, sitt totala engagemang och uppriktiga glädje alltid får mig på gott humör. Han lyckas på något vis alltid bli scenens medelpunkt oavsett om det var meningen eller inte. Det spelar ingen roll hur starkt hans scenkamrater i konstellationer som Monster, Rocksteady Revue eller Moneybrother lyst. Viktor har alltid tävlat om att stjäla stjärnans glans (även om stjäla känns fel i det här fallet, broderligt dela träffar bättre).

Chihuahua är trots den månghövdade laguppställningen framförallt Viktor Brobacke och Henry Moore Selders projekt. De båda har skrivit alla låtar utom en (Oscar Brown Jr:s ”Lucky Guy”). De delar på sången – även om det är HMS röst som ligger längst fram för det mesta – och det är, antar jag, deras gemensamma vänner som utgör resten av uppbackningen på skivan. Listan över medverkande är på tok för lång för att listas här, men bland vännerna märks bla Liv-Marit Bergman (ex my Orchard), Christoffer Roth (ex Monster), Malte Holmberg (Mazarine Street) och Per Nygren (Concretes).

Att försöka ringa in musiken på ”Extra Everything” är inte helt enkelt. Det är en ganska säregen blåsbaserad blandning av rocksteady, latin, ska och pop som kokats ihop i Pelle Gunnerfeldts studio (nej, han har inte producerat den här gången – det är HMS som står för den delen). Ibland tänker jag på Cake och Beck när jag lyssnar på låtarna, men det är inte särskilt nära släktingar rent produktionsmässigt. Åtminstone inte den senare som är betydligt mer modern. Det är inte direkt beatbaserad musik som Chihuahua släpper ifrån sig. Nej, det vilar en varm organisk stämning över den.

Kanske är det de finurliga och oftast humoristiska texterna som för mina tankar till Beck, Cake och hela den knixiga amerikanska avantgardistiska popsvängen. Kanske är det värmen och glädjen. Kanske är det det naiva draget. Kanske är det den underliggande svärtan. Mitt i humorn finns en rejäl portion samhällskritik inbakad, inte bara i det instrumentala spåret ”Ben Hur” som presenteras som en ”sång om svek, upprättelse och kröning bland slavarna i Romarriket”. Låtar som ”Kill a Killer” (om dödsstraffet) och ”Rollerblade Man” (om manlig chauvinism) är betydligt mer än skojiga.

”Extra Everything” är en osedvanligt pricksäker titel på en alldeles förträfflig skiva som under de gångna månaderna blivit ett självklart inslag i min vardag. Att sen Viktor Brobacke för andra gången är en del av ett band jag skulle vilja se och höra spela på mitt bröllop i augusti, tja det borde ju vara mer än en tillfällighet. Om man får blunda och önska för en kort sekund alltså.