”The only cure is to turn to stone
A night in this town is a night alone
I don't know what they from me
I do not know how they expect me to be”
”Hit That Town”

Yvonnes fjärde fullängdare sedan den sjävbetitlade debuten 1995 är en stadssymfoni. Staden efter det att solen gått ner. Blöt asfalt, neonljus och främlingskap.

Ett urbant soundtrack till en film om längtan bort. Bort från staden där man växte upp. Eller kanske bort från staden där man bor nu. Oavsett vilket, är det en stad fylld av människor som stirrar på en utan att se. Främlingar som inte förstår. Inte vill förstå. Inte kan.

Det kan vara Eskilstuna, Stockholm, Hedemora, Kalmar, Årjäng eller New York. Det beror på vem du är.

Moll och mörker. Samma gamla vanliga Yvonne alltså. Nej, inte riktigt. Även om de håller fast vid sina rötter så har de utvecklats.

”Hit that City” är väl kanske ingen temaskiva i ordets egentliga bemärkelse, men känslan av att Yvonne strävat efter att skapa en helhet med skivan förstärks av de instrumentala bryggor som binder samman låtarna mer eller mindre framgångsrikt. Bäst är ”Already Troubled” som låter som om Fläskkvartetten tagit plats i högtalarna och slungar ut strömförande stråkar.

Rädslan för konflikter och oförmågan att kommunicera får sitt uttryck i ”Put me at Ease” där radion får symbolisera klyftan i en relation i den rådande ”Amusing ourselves to Death”-andan. Svart och klaustrofobiskt. Allt drunknar i mediebruset i denna, ”Du sköna nya värld”, som vi lever i.

”Born browned eyed – now baby's got blue
Didn't like her tits, so changed them to”
”Bad Dream”

Vissa låtar låter väldigt mycket Depeche Mode. För att uttrycka det diplomatiskt. Men det gör ingenting. Det är Depeche anno ”Ultra” – inte tra-la-la-Depeche. Samma monokroma ljudlandskap som Yvonne behärskar bäst. Inledande ”Out of the Gash” med synthar som snittar upp trumhinnorna och avslutande, långsamt svävande titelspåret hade inte gjorts bättre av Gahan & Co. Två av plattans bästa låtar.

Visserligen är det fortfarande skruvade synthar och ensliga gitarrer som bygger upp stämningen tillsammans med Henric de la Cours röst. Men ”Hit that City” visar även upp en delvis ny ljudbild. Förra plattan ”True Love” känns närmast varm och mysig jämfört med ”Hit That City”. Svärtan har blivit ännu mörkare. Mike Kitigai har ersatt Heinz Liljedahl som producent och det har satt sina spår. Han delar mixandet med SebRoc och Jonas Nordelius. Summan blir ett fräschare Yvonne.

Tyvärr tappar plattan en del i mitten. ”Started Out” och ”Falling Down” får mig inte att famla efter repeatknappen direkt om man säger så. Däremot är förstasingeln ”Bad Dream” spännande och bra. Yvonne lämnar de välkända trakterna och ger sig ut på en liten tripp i det okända med de la Cour i spetsen. Farligt nära att adjektivet ”svängigt” plockas fram om en Yvonne-låt. Vem hade trott det? Den följs upp av ”Lost in the City Nights” där de la Cour delar micken med härligt, nonchalant sjungande Karin Dreijer. Får inte missas.

”Hit that City” är ingen helgjuten platta men sett till helheten är den det näst bästa Yvonne någonsin gjort. Hittills.