India.Arie är en ung, smärt, snygg, svart flicka från USA. Den första låten som släpptes som singel och video från ”Acoustic Soul” heter just ”Video” och behandlar det faktum att India.Arie inte ser ut som de flickor som brukar vara med i videor. Och ok, hon har inte riktigt så lite kläder och så mycket smink kanske, men inte är hon en främmande fågel i musikbranschen direkt. Men med amerikanska mått mätt kanske. Och med MTVs hårda regler om halvtumstjockt läppglans och glitterbehåar i bakhuvudet, så måste hon ändå få en eloge för att hon försöker slå sig fri från utseendehysterin.

Musiken är det viktigaste alltså. India.Arie spelar gitarr, sjunger och komponerar själv och det är hon duktig på. Indias akustiska gitarr ligger som grund hela plattan igenom med hennes säkra, lite sträva röst ovanpå. Skön för det mesta. Hon blandar till bluesiga ballader, r’n’b-poptrudelutter och långsam schysst funk med samma självförtroende och driv. I ”Brown skin” gör hon en smått humoristiska liknelser mellan choklad och sin killes (eller tjejs) skinn. Härligt. Och med ledning av hur hon låter antar jag att India beundrar både Mary J Blige och Lauryn Hill, även om inte likheterna är slående.

Men förutom soul, blues och r’n’b finns här också ett starkt inslag av folksong. Lite för mycket för min smak faktiskt. Lite för mycket Tracy Chapman, om jag säger så. Även om produktionen alltsomoftast slipar till det där irriterande allvarliga barfotasoundet och får musiken att blänka snyggt. Frågan är vad India.Arie själv föredrar. Min gissning är att hon tycker det är toppen att sitta i sin mammas hemsydda kläder framför en kopp grönt te och plinka på guran, samtidigt som hon visksjunger fram bluesiga allvarligheter med starkt vibrato. Usch vad jag är taskig nu, men jag får rys av sånt. Burr.

Inte bara en gång slår det över från ”enkelt och jordnära” till ”superpretentiöst och humorbefriat”. Och jag nästan hoppas att det är för att hon var ung när hon skrev låtarna (”det är bara jag som förstår hur världen egentligen är”-stadiet, alla går vi igenom det.), för hon är definitivt inte utan talang. Men hon har turnerat med både Maxwell och Sade i USA, så den här flickan är definitivt på gång. Hennes värnande om kvinnors rätt att vara sig själva, eller att hylla svarta musikanter är jag också fullständigt med på. Men kanske inte de mest uttalade hyllningarna, som i ett interlude där India övar sig på hur många namn på creddiga svarta artister hon kan säga på en minut och 24 sekunder.

Eller som när India.Arie i ett bonusspår ger sig på en hyllning till min egen ärade mästare Stevie Wonder, snor en slinga från ”Secret life of plants” och plockar små bitar från hans texter till ett eget hopkok. Då blir det för mycket för mig. Jag beundrar folk som ser upp till och låter sig inspireras av Stevie, men någonstans går gränsen. Det är dessutom en dålig idé att ställa sig alldeles intill en klart lysande stjärna om man inte vill blekna helt och hållet.

Jag gillar India.Arie, men har inte riktigt hittat någon låt att älska på ”Acoustic soul”. Hörnen är för runda och det är alldeles för lite bus. För mycket grönt te, för lite lössläppta hormonrusningar.