Ibland får en sampling helt eget liv. När man börjar tro att originalet i sig är en sampling. Passin’ Me By är ett sådant exempel. Orgeln som används är synonymt med Pharcyde för mig. Oavsett om det är någon annan som använder den (som Joe i remixen av Stutter) eller om det är originalet (Quincy Jones jazziga version av Summer in the City).

En klassisk låt.

Historien om Pharcyde tar sin början i det tidiga nittiotalet. Brand New Heavies släpper Heavy Rhythm Experience. Sista spåret Soul Flower gästas av en okänd grupp från södra Kalifornien. Kort därefter släpper Slim Kid, Imani, Booty Brown och Fat Lip sin debut: Bizarre Ride II The Pharcyde.

När Pharcyde släppte sin debut dominerades västkustshiphopen av feta Funkadelic-samplingar, gangsterwannabees, poolpartyn och vapenskrammel. Bizarre Ride II The Pharcyde stack milt sagt ut med sina varma jazzsamplingar och texter om feta mammor och obesvarad kärlek.

Uppföljaren, den underskattade Labcabincalifornia, blev inte samma kommersiella framgång. Inspelningen kantades av gräl och nära nog slagsmål i gruppen. Trots det lyckades Pharcyde få till ett knippe fantastiska låtar, som Runnin’ och Drop (båda förövrigt producerade av ingen mindre än Jay Dee).

I slutändan lyckades de dessutom svänga ihop ett av musikhistoriens bästa hiphopalbum. Men det var sex år sedan.

Sedan dess har Fat Lip fått sparken, eftersom han tyckte att det var kuligare med droger än musik (ironiskt nog är han på gång med sin solodebut) och 1999 lämnade Slim Kid gruppen (även om han är med på stora delar av den här skivan). Så var de bara två.

I slutet av förra året kom så Plain Rap (kanske det bästa namnet på en hiphopskiva någonsin?). Även denna gång var det en inspelning kantad av problem. Skivbolaget refuserade låt efter låt. Och bara tre månader efter att Plain Rap hittat ut till butikerna släpptes Cydeways, en best of-samling, som väl är ett tecken på att skivbolaget inte väntar sig någon större framgång av Pharcydes tredje album. I en intervju kallade Imani Plain Rap för en kompromiss.

Men vilken kompromiss…

Det räcker med de inledande takterna av Trust för att ett leende ska sprida sig över mina läppar. Mitt huvud börjar boppa i takt till musiken och slutar inte boppa förrän sista spåret tonat ut.

Plain Rap är fylld av minimalistisk, svängig hiphop i samma livsbejakande anda som Jurassic 5 och The Roots (Blackthought gästar förresten på ett spår). Men gjord som bara Pharcyde kan göra den.

Trust och Network är stökig solskenshiphop som svänger mer än hela Jurassic 5:s senaste platta. Somethin’ och World är tillbakalutad, melankolisk hiphop med fläkt av Goodie Mobs Atlantahiphop.

Och Misery, plattans bästa spår, visar en gång för alla att hiphop kan vara lika vacker som den mest intensiva soulballad.

Eller om jag säger så här: det här är en skiva som gör mig riktigt, riktigt glad. Och sådana kan man aldrig ha för många av.

Jag är ledsen Jay Dee, Beatnuts, Slimm Calhoun och alla andra, men Pharcyde har gjort årets hiphop. En skiva som nästan når upp till samma svindlande höjder som Labcabincalifornia.

Eller som de själva sjunger (ja, sjunger):

When it seems there’s no 1 2 trust
U can always count on Pharcyde 2 bust

Löjligt bra.