dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Bent: Programmed To Love
Programmed To Love (CD) Bent
2000
EMI
7/10

Ett oväntat besök

Lyssna

Sök efter skivan

Det finns något befriande över de gånger man får eller köper en skiva när man inte har en aning om vad det är. Då kan man lyssna på den helt förbehållslöst, helt utan förväntningar eller förutfattade meningar.

Tyvärr är det här en lyx man kan unna sig alldeles för sällan när nypriset på en cd dinglar kring 200-strecket.

Bent var precis en sådan upplevelse. Jag såg namnet Bent svischa förbi någonstans i någon tidning. Eller om jag såg en rekommendation i en affär. Jag minns faktiskt inte. Men det kändes som något jag borde köpa. Utan att veta varför.

Faktum är att jag inte ens visste vilken slags musik jag skulle förvänta mig av Bent. En av Sveriges största skivförsäljare över nätet klassade Programmed To Love som ”pop – rock – punk”.

Jag letar fortfarande efter de gömda rock- och punkspåren.

Bent bygger stillsamma ljudlandskap i den elektroniska skolan. Mestadels instrumentala sådana. Musik på gränsen att nedlåtande kallas ”muzak” och förpassas till hissar och flashiga reklambyråer.

Och visst. Det är bakgrundsmusik. Det är musik som passar framåt småtimmarna när man inte vill väcka grannarna. När tystnaden tränger sig på. Kanske är det bara jag, men jag kan inte ha dålig musik som bakgrundsmusik. Jag måste kunna sluta ögonen och verkligen lyssna aktivt till musiken. Först då har den klarat bakgrundsmusikstestet.

Programmed To Love har snurrat flera nattimmar än någon annan skiva på sista tiden. Den kommer förmodligen att snurra åtskilliga timmar till innan 2001 blivit 2002.

Skivan är som bäst när maskinerna får sällskap av en knastrig sampling och en mer organisk ljudbild, som i Swollen och I Love My Man. Eller Cylons of Love med sin stillsamma vocodersång. Då går mina tankar till Bents mindre välpolerade kusiner Avalanches.

Det finns även spår som bryter av den melankoliska stämningen. Invisible Pedestrian börjar med en långsam basslinga för att sedan explodera när ett gäng stökiga funktrummor dyker upp på scen. Irritating Noises är i det närmaste en rak poplåt, med gitarr, monoton sång och diskreta stråkar. Hur bra som helst.

Men pusselbitarna faller på plats som allra bäst i Always. Ett mjukt housebeat blandas med operasång. När jag lyssnar på det glömmer jag bort träiga spår som Exercise 1 och Excercise 2. För att inte tala om det vidriga avslutningsspåret Beach Buggy med en otroligt irriterande trumpet som spelar refrängen till Om jag hade pengar alldeles för många gånger.

Programmed To Love (för övrigt årets bästa albumtitel) är inte lika bra som Avalanches Since I Left You. I alla fall inte än. Men fråga mig igen om några månader. Jag kan mycket väl ändra mig.

Ja, just, ja. Bent består av Simon Mills och Nail Tolliday. De är från Nottingham. Det är faktiskt allt jag vill veta om Bent just nu.

En kompis i natten.

Ola Andersson

Publicerad: 2001-05-25 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-15 15:29

Kategori: Recension | Recension: #931

2 kommentarer

Underbar skiva! Borde ges 9 eller 10. Fast Ashley Beedle-remixen av ”Always” ar nog det vackraste som gjorts!

Em Oregistrerad 2003-10-11 19:12
 

Förfærlig skiva, jag bytte bort den sá fort jag kunde. Köp Plaid för bra electronica istællet!

Mikael L Oregistrerad 2003-04-29 15:16
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig