Det är lätt att bli nostalgisk när man lyssnar på Voice of a Generation. I mitt fall beror det inte på att jag är så gammal så att jag minns när Oi! var något nytt och spännande, utan på att det är strax över två år sedan jag skrev en Voicerecension sist. ”Obligations to the Odd” var dessutom den första recensionen som publicerades på dagensskiva.com. Har jag inte lite rätt till att vara nostalgisk?

Jag vill minnas att jag gillade det jag hörde, men att jag inte riktigt var med på alla referenser. Det är jag inte nu heller. Men spelar det någon roll? För att citera en grej Mick Jones från the Clash sa om deras egen musik i NME någon gång i slutet av 70-talet:

”It ain’t punk, and it ain’t New Wave. Call it what you want; all the terms stink. Just call it rock 'n' roll.”

Visst, jag kan skriva tre band de själva gärna nämner. Sham 69, the Business och Cock Sparrer. Två band jag har hört, och ett jag knappt hört talas om mer än i recensioner. Men ni vet säkert vad jag menar. För er som inte vet kan jag säga att de alla spelar Oi!.

Enligt boken är Oi! en avart av punk som går fortare och är mer skränig. Nu vet jag inte riktigt om det stämmer. För mig är Oi! sing-a-long och fotbollskörer. Men det kanske är streetpunk? (Om ni tycker att jag är nonchalant nu så kan jag säga att det inte är med flit.) Streetpunk är mer gatupolitik, arbetarklass och barrikader för mig, mer långfingret åt polisen, och skit i oss för så länge vi är tillsammans kan inget skada oss (”If the Kids Are United…”). Men var inte det Oi! förresten?

Jag tror jag låter bli semantiken och kallar Voice of a Generation för rock 'n' roll istället. Eller rock. Det blir nog lättare så.

Ny skiva, ny uppställning. Jag vet inte riktigt varför. Simon Riddle jobbar numer för Motor, det vet jag. Charlie Voice pluggade sist jag hörde något. Han kanske blev vuxen och slutade med musik? El Diablo har jag ingen aning om, och Nicko Knowledge har inte varit med på ett bra tag. Nya förmågor vid sidan av kvarvarande 212 och Kim Belly är Molotov Mike, Danny R. Violence och Marky Madness. Var de kommer ifrån har jag inte fått någon klarhet i.

En sak vet jag i alla fall. Voice of a Generation har inte förändrats så mycket som man skulle kunna tro. Marky Madness på sång låter ibland tillräckligt mycket Charlie Voice för att jag ska tro att någon försöker luras. De kanske bara vridit till hans sång lite grann? Soundet är ju lite luddigare överlag… Naah, det är ju Mieszko Talarczyk, han skulle väl inte luras? Hur det nu än är med lurandet så tycker jag nog att soundet Dan Swanö och Magnus Larnhed fixade till på förra skivan var snäppet vassare. Liksom Charlie Voice sång.

I övrigt får jag för mig att de snabba låtarna i genomsnitt går lite fortare än på förra skivan och att de långsammare låtarna är lite långsammare, men även här är det marginellt. Det kanske bara är jag som lurar mig själv…

Strukturerna på låtarna skiljer sig i alla fall inte så mycket åt. Det är inte så konstigt å andra sidan. De flesta låtarna skrevs även tidigare av 212. Men jag vet inte om han har lyckats få ihop någon ”Obligations to the Odd”. Jag sjunger inte med lika ofta här. Men jag kanske återigen får bita i det sura. Jag vill minnas att jag inte var riktigt lika förtjust i den förra skivan när jag skrev den som jag är idag. Men jag är i alla fall säker på att refrängerna inte är lika starka.

Ett omdöme så. En liten sammanfattning. Voice of a Generation gör fortfarande riktigt bra, hrmm, rock 'n' roll. De kan formatet och även om jag har roligt när jag byter ut titlar på omslaget till första the Clash-plattan och ”Hollywodd Rebels”, så kan jag inte annat än säga att folket på de imaginära barrikaderna fortfarande behöver musik som innehåller slagord och mening för dem, och jag tror att de spelar båda skivorna. Även om jag själv kanske väljer annan musik till min revolution.