”You remind me of my jeep, I wanna ride
Something like my sound, I wanna pump
Girl you look just like my cars, I wanna wax
And something like my bankaccount, I wanna spend”

Om någon annan än R. Kelly sa en sån sak till mig skulle han garanterat åka på spö. Råpisk.
Men, när Robert med sin silkeslena stämma viskar detta i mitt öra – då smälter jag likt vaxet på den varma motorhuven på den där jeepen han pratar om. Då får han gärna tömma bankkontot och köpa dyra pälsar och Gucci-klänningar och diamanthalsband för varenda dollar.

Men det är inte lätt att vara en del av R. Kellys stormiga värld. För i nästa sekund kommer han till mig med tårar i sina vädjande ögon och en ånger som inte vet några gränser.

”I can't sleep babe, I can't think babe, I can't live babe
Without you in my life I can't go on baby
This is my song baby
Don't wanna do nothin' if I go away
And I can't do nothin' if you're not around”

Och så där håller det på. R. Kellys lever i värld av extremer. Han kastas hejdlöst mellan euforisk lycka och avgrundsdjup sorg, mellan viljan att gå ut och klubhoppa nätterna igenom och impulsen att krypa längst in i garderoben och gömma sig för hela världen. I ena stunden är han predikanten, Guds ädle tjänare som står med höjda armar i predikstolen och förkunnar, i nästa står han som farbror Bosse och försöker lura in första bästa girlie i sitt sovrum, ivrigt försäkrande att den enda sanna passionen finns därinne, med honom. När han älskar är det med en intensitet som gör minst lika ont som när hjärtat genomborrats av olyckan och hopplösheten han känner när kärleken tas ifrån honom.

Robert Kellys tredje, självbetitlade album från 1995 är en studie i denna Chicagosons splittrade och alltsom oftast frustrerade liv. På de två första plattorna var han en new-jack player, en kärleksmaskin och en R'n'B-thug. Men med ”R. Kelly” börjar man skönja en förändring. Rent musikaliskt är den renare, mer tidlös. En sammanhållen utveckling av hans raka och funkiga soul, där de allt tydligare gospelreferenserna ger en försmak om vad som skulle komma med det storslagna eposet ”R” och den senaste ”T.P 2000″.

Även textmässigt är ”R.Kelly” ett stort steg från de ganska tröttsamma mansgris-texterna på framför allt ”12 Play”. Han utvecklar istället sina talanger som historieberättare, på klassiskt predikantmanér.

Ett av de tydligare exemplen är den dödligt vackra ”Down Low (Nobody Has To Know)”. Där är han den ångestfyllda älskaren som slits mellan lojaliteten för sin homie och kärleken för hans vackra kvinna. Hon vill att de ska vara secret lovers, men han vet att det bara kan sluta på ett sätt. I videon till ”Down Low”, gjort av R.Kellys vän och själsfrände Hype Williams, har den äkta mannen blivit en maffiaboss och R. är hans högra hand. Och alla som nån gång har sett en maffiafilm kan lista ut vad som händer sen… Det låter kanske banalt, men den är fortfarande en av de vackraste videos jag någonsin sett. Dessutom gör körsången av Ronald och Ernie Isley inte direkt låten sämre.

Men det som trots gör att jag vill ha kvar bilden av R. Kelly på mitt nattduksbord är gospelballaderna. Ingen kan göra gospelballader som han. Riktigt bra gospel är inte enkelbottnad. Den innehåller alltid ett spår av sorg mitt i glädjen, en mörk skugga av ångest och oro mitt i den euforiska lyckan. R.Kellys gospel är alltid smäktande vacker, översvallande av känslor och med en intensitet och känsla som gör den omöjlig att skaka av sig. Som en magnet drar den en till sig, tills man står där, apatiskt vaggande framför cd-spelaren, med tårar i ögonen. Smörigt, säger vissa. Det enda jag kan säga till dem är – vänta tills ni upplevt det vi andra kallar för Livet. Vänta bara tills bubblan spricker och den grymma verkligheten kryper sig på. När det händer – för det gör det garanterat – kom då och försök inbilla mig att ni inte blir berörda av R.Kellys ghettogospel.

På ”R.Kelly” heter mästerverket ”Trade In My Life”. En enkel historia – hon drog från deras gemensamma hem, han förstod aldrig vad som hände och nu är han villig att byta in sin själ för att få henne tillbaka. När Robert sjunger är han otröstlig och förtvivlad. Ingen har nånsin älskat som han, ingen har lidit som han.

Vi har hört det förut, men när man inte trodde att det kunde bli vackrare och starkare så kommer gospelkören in. Och då står jag där. Varje gång. Med tårarna långsamt rinnande och med armarna uppsträckta mot de förhoppningsvis milda och förlåtande himlarna. Då finns inget annat i den här världen – det är bara jag, Robert och Gud.