It's da nuts.

Sommarlåtar är ju nästan alltid onda. Korkade och utan någon mening tar de sig fram till mig och vägrar släppa taget, för de kommer från alla högtalare överallt. Och än värre blir det om världen bestämmer sig för att det är just den där vidriga låten som är den mest irriterande sommarplågan i år, då kommer den med på ännu fler spellistor för ”den spelas ju över allt redan”.

Och även jag tarvar lite mer korkad musik på sommaren. Må det vara en riktigt enkel stänkare till rock-skiva eller en lätt pop-skiva med nonsenstexter, helst skall det inte vara alltför komplicerat. Därmed inte sagt att det skall vara utan kvalitet, som de jag omtalat ovan – de onda. Därför kan Lou Bega aldrig bli min sommarskiva, oavsett hur stänkig den skulle kunna bli eller hur mycket nonsens han kan yla om.

I år verkar det här bli min sommarskiva. The Beatnuts sitter åtminstone som en smäck under de här första fantastiska dagarna av våren. Med steelpan-rytmer, en tunn keyboard-hook eller en somrig gitarr-slinga bäddar de in beats och rim i en miljö som gör mig lycklig inombords. Jag känner för ett party med goda vänner och solens varma strålar över kroppen. Stöddigt och testosteronstint studsar de fram över de 14 spåren och rappar om fester, kvinnor och sex. För det mesta är de på den rätta sidan om gränsen för god smak och oftast när de kliver över gör de det med glimten i ögat. De går till överdrifter ibland och då slutar jag le för en stund. Kalla mig gärna löjlig, men jag uppskattar verkligen inte de värsta anspelningarna på porr och larv om tjejer på ecstacy. Men som sagt, oftast håller de sig på rätt sida.

The Beatnuts inledde karriären som producenter. De har jobbat med bland andra Jungle Brothers, Naughty By Nature, Da Lench Mob, Cypress Hill och Ghostface Killah. 1993 kom deras egen debut-skiva ”Intoxicated Demons” och med årets ”Take it or squeeze it” har de kommit fram till sin femte LP.

Överlag är det produktionen som styr, inte rim eller rap-stil. Överallt ligger en slinga och väntar på att haka upp mina mungipor till ett leende. Därför är inte ett enskilt spår speciellt mycket viktigare än ett annat, men bäst på skivan är ”Prendelo (light it up)”, ”Yo yo yo” (med den skönt befriande refrängen som består av, just det, ”yo yo yo”), ”No escapin' this” och ”Hammer time”.

Det är ingen revolution, men precis vad jag vill ha just nu och säkert en bra bit in på sommaren.