Urban Turban har hämningslöst blandat olika influenser och malt ner dem till sin egen etnosoppa ända sedan den självbetitlade debuten släpptes 1994. ”Codes of Love” fortsätter på samma spår. Skillnaden mellan nu och då är främst att de nuförtiden uteslutande spelar sitt eget material och att de tappat lite i ruffighet, men det tjänar de på.

Tolkningarna av ”Voodoo Chile” och ”Hoochie Coochie Man” bubblade av energi men känns hopplöst åldrade på platta nu. Live svänger de nog fortfarande, men i stereon känns det bara fyrkantigt. De egna låtarna på nya plattan ”Codes of Love” har bättre förutsättningar att åldras med värdighet.

Med kapten Peter Bryngelsson vid rodret tar Urban Turban med lyssnarna på en interkontinental sicksackresa. Drivmedlet är fortfarande folkmusiken och inspiration hämtas lika lättvindigt på Balkan eller Orienten, som i jazzens och bluesens USA. Efter en turbulent tid med diverse medlemsbyten har man nu fått en nytändning och låter bättre än någonsin.

En styrka är att de har flera sångare. Det ökar skivans dynamik. Ulla Wrethagen sjunger klockrent de låtar hon står bakom sångmicken. Var tvungen att kontrollera i cd-häftet att det inte är Titiyo som dubbelarbetar. Det finns även gott om bra låtar på ”Codes of Love”. Titelspåret, ”My House” och ”Turn My Head Around” och de instrumentala låtarna skrivna av Mikael Svanevik imponerar. Vackra ”Sad” med sin ensliga slidegitarr och småsvängigt, rytmiska ”Epic Love” behöver inga ord för att förmedla budskapet.

Urban sparkar nytt liv i den svenska etnogenren tillsammans med band som Urga, Garmarna och Väsen.