”With a purple Om and a set of bones and a second skin
And a blackened lung, and the opened mind and the pinpoint eye
I can't explain myself
With a sniffing dog, amphetamine and a rotten worm
And a superfuzz and a mothership
On some kinda psychedelic trip

The colours creeping in your mind
Get on your stone, get on your feeling
The hidden colours in your eyes
You're moving mirrors in your mind
Get on your stone, get on your feeling
Don't let yourself fence in your mind – take it easy”

Ovanstående är inledningsraderna på Lupine Howls fullängdsdebut med det aningen mystiska namnet ”The Carnivorous Lunar Activities of…”. Lägg till det att i stort sett varje låt är späckad med liknande kristallklara textrader, låttitlar som ”Sniff the Glue”, ”The Jam That Ate Itself” och det faktum att flera av låtarna klockar in på sju minuter eller mer. Med den bakgrunden är det inte särskilt svårt att dra den snabba slutsatsen att musiken som bjuds på skivan är både nerrökt och utflummad.

Och mycket riktigt. Det är den också. Men den är också betydligt mer än så.

För även om grunden i Lupine Howls musik är både psykedelisk och introvert knarkrock plockar de också friskt inslag från ett antal andra riktningar. I deras värld samsas spröda akustiska gitarrer med skruvade samplingar, feta trumpetsolon med ödsliga Morricone-munspel, sinnesutvidgande krautrock-utflykter med vemodiga bluesinslag. För att ta ett par exempel. Och ur det här väver de sedan in grundmelodierna i ett gungigt groove tills de nästan försvinner. Men bara nästan. De finns hela tiden där och pockar på uppmärksamhet i bakgrunden.

Om du nu tycker att den här beskrivningen låter bekant tar det nog inte så lång tid innan namnet Spiritualized dyker upp i hjärnan också. Gör det det är du definitivt inne på rätt spår för Lupine Howl låter inte så lite som den engelska flumrockens flaggskepp. Och konstigt vore det väl annat då bandmedlemmarna Sean Cook, Mike Mooney, Damon Reece och Johnny Mattock samtliga spelat i just Spiritualized innan de, efter att ha spelat in mästerliga ”Ladies and Gentlemen We Are Floating In Space” och varit på en turné som resulterade i minst lika briljanta liveplattan ”Live at the Albert Hall”, lika plötsligt som oväntat fick sparken av den något labile frontfiguren Jason Pierce.

Tillsammans drog de då istället 1999 igång Lupine Howl och började tämligen omgående ge ut singlar på sin egen etikett. Deras första singel var ”Vaporizer” och det är också den som inleder ”The Carnivorous Lunar Activities of…”.

I ”Vaporizer” sammanfogas funkens groove, feta Hammondorglar, Stone Rosesgitarrer, jazziga breaks och mässande tillrop till något av det mest självsvängande jag hört sedan Manchester stavades Madchester. När det hela sedan utmynnar i ett taktfast pumpande virvarr av ljud och klanger är det inte svårt att föreställa sig hur Jim Morrison sitter och ler igenkännande åt det hela från var han nu än befinner sig.

Om ”The Carnivorous Lunar Activities of…” hade fortsatt i samma stil hela vägen hade den kunnat mäta sig med ”Ladies and Gentlemen We Are Floating In Space”. Men nu är det tyvärr inte så. Det finns inget på plattan som kommer i närheten av inledningen.

Närmast kommer högenergiska rock'n'rollstänkaren ”The Jam That Ate Itself” och klassiskt Ride-popiga ”125″ men resten av skivan ägnar sig Lupine Howl mest åt ofokuserade ljudutflykter utan mål. Det låter mycket, ljud läggs på ljud men det räcker ju inte. När låtarna inte lyfter utan mest bara långsamt maler på utan att det händer något tappar jag snart intresset. Som värst blir det i mastodontlåtarna ”Carnival” och ”This Condition” där framförallt den förstnämnda känns minst fem minuter för lång.

Men ändå. När de, som i ”Vaporizer”, får till det är Lupine Howl riktigt njutbart rockflum av bästa brittiska kvalitet. Så trots att ”The Carnivorous Lunar Activities of…” lämnar en hel del i övrigt att önska finns det ändå anledning för den som saknar Spiritualized eller kanske för dem som tycker att The Charlatans och Oasis blivit för mjäkiga att kolla upp dem.