Backyard Babies är tillbaka efter skivbolagsbyte och diverse strul. Förväntningarna på Nicke, Dregen, Johan och Peder är stora efter framgångarna med förra albumet ”Total 13”, som innehöll partyhöjare som ”Look at you” och ”Made me madman”. Konkurrensen har dock hårdnat då kollegor som The Hellacopters knappast stått still i sin utveckling under Backyard Babies frånvaro, utan tagit rejäla kliv framåt.

Min första spontana tanke när jag lyssnat igenom ”Making enemies is good” är lätt besvikelse. Det känns om Backyard Babies tagit ett par defensiva steg tillbaka från det glammiga punkslammer som jag uppskattade, för att mer positionera sig som ett renodlat hårdrockband av Los Angeles-typ. Flytten till stora bolaget BMG kanske har medfört andra krav på försäljning och det kan vara en anledning till att Backyard Babies numer låter ganska radiovänliga och nästan lite gubbiga.

Tomas Skogsberg har producerat albumet snyggt och kompletteras på vissa låtar av Adam Knivman som producent. Backyard Babies år 2001 använder mer keyboards och synthar än tidigare. Även gäster som Leila K och Martin Hederos (The Soundtrack of our lives/Hederos & Hellberg mm) skvallrar om att något hänt med Backyard Babies. Men trots allt, utvecklingen är inte helt bekväm. Jag hade hoppats på ett utvecklat slammer, men fick istället ett mer polerat sound än jag trodde var möjligt från denna kvartett. Precis som Mötley Crüe ser Backyard Babies oerhört hårda ut, men låter inte så hårt längre.

Men om jag försöker glömma bandets tidigare album, låter ”Making enemies is good” rätt ok. Som ett hårdrockalbum för 2000-talet. Istället för att lyssna på gamla LA-band eller hoppas på att Axl Rose ska producera nya klassiker kan den som gillar klassisk hårdrock med gott resultat införskaffa detta album istället.

Jag hade stora förväntningar på detta årets upplaga av Backyard Babies. Nu sätter jag dessa till The Peepshows kommande album istället. Men trots att ”Making enemies is good” inte lever upp till mina förväntningar kommer Backyard Babies fortfarande ha en given plats som tempohöjare i min skivsamling. ”Brand new hate” är ju faktiskt en låt som fastnar.

Bra, men alldeles för polerat.