Jag trodde Weeping Willows-sångaren Magnus Carlsons solodebut skulle låta annorlunda. Inte minst de deltagande musikerna på albumet antydde att albumet skulle bli snabbare och lite punkigare/rockigare. Men slutresultatet förvånar. Söderkillen Magnus Carlson åkte till Göteborg och spelade in en platta med några namnkunniga musiker från stan. Bandet som backar upp Magnus Carlson består av The Soundtrack of our lives-bekanta gitarristen Ian Person och favorittrummisen Fredrik Sandsten, Daniel Levin från Speed of sound enterprise samt basisten Timo Lundgren. Tangentinstrumenten hanteras av meriterade Henryk Lipp, som också producerat albumet. Bland flera andra namnkunniga gäster kan Thåström, Håkan Hellström, Kent Norberg och Björn Olsson nämnas. Dessutom det faktum att nestor Mick Jones från The Clash bidrar med sång, gitarr och låtskrivande.

Trots detta låter Magnus Carlson inte så annorlunda från det vi vant oss med. Det är fortfarande hjärta och smärta i kubik kompat av en musik som påfallande ofta balanserar på pekoralets rand. Den här gången kanske en aning mer bottnat i musik från åttiotalet (jag tänker faktiskt på Ratata mer än en gång), än femtio- och sextiotalsschlagers. Ekon av The Smiths och bittre själsfränden Morrissey hörs också tydligt. Men trots allt, steget till tårpilarna är inte långt.

De svenska texterna gör att Magnus Carlsons stämma känns ännu mer klagande och ömkansvärd än vanligt. Det är en uppvisning i svek, ångest, ensamhet och obesvarad kärlek, men texterna känns betydligt naivare och naknare än det som Lars Winnerbäck uttrycker på sitt lika ensamma album ”Singel”. Blek, tanig och helt igenom slak står Magnus Carlson upp och sjunger att kvinnan han älskar blivit en vacker främling, att han vill vara den rätta och om singlarnas planlösa vandrande runt torget efter att krogen stängts. Många kommer hata det här. Jag älskar det. Jag kan inte annat när Magnus Carlson sjunger att:

”En repig sjutums-singel ska va min vän ikväll
En repig sjutums-singel ska ge mig rätt ikväll”

Majoriteten av låtarna är skrivna av Magnus Carlson och Henryk Lipp och håller mycket hög klass. Det är faktiskt bara ”Vacker värld” som skrivits av Magnus Carlson tillsamman med Mick Jones som inte håller samma klass. Helheten är påträngande och skoningslös för en romantiker som mig och låtar som ”Sagoland”, ”Repig 7” singel” och ”Vacker främling” är något av det mest hjärtskärande som skrivits på svenska. I texten till den sistnämnda sätter Magnus Carlson fingret på en känsla som alltför många av oss bär på:

”Du har nog aldrig vågat älska
Aldrig riktigt villkorslöst
Jag trodde att det skulle släppa
Höll mig på min kant fast jag frös

Du har blivit en vacker främling
När jag faller står du kvar och tittar på
Du har blivit en vacker främling
När jag behöver dig då går du därifrån”

Magnus Carlson har gjort ett album som för många kanske framstår bakåtsträvande och till och med kanske lite förutsägbart. Men kombinationen av starka låtar och blödande texter som bärs upp av Magnus Carlsons smått fantastiska röst skapar en helhet som är så jävla bra. Det här albumet är för oss runt trettio vad Håkan Hellströms debut från i höstas var för er andra. Ett soundtrack till våra trasiga, patetiska, innehållslösa och stundtals helt underbara liv.

Högsta betyget är mycket, mycket nära. Tårarna också.