Året har blivit 2001 och the Nomads firade just sitt 20-års jubileum. Ett av de få banden som uppnått den åldern i Sverige. Dessutom har de spelat med samma sättning sedan 1987. De är hur coola som helst, och utan dem skulle vi inte ha haft den garagerocksscen i Sverige som vi har. Tack the Nomads! Det har jag sagt förr, och det står jag för. Att de sen inte känns särskilt spännande på skiva längre är en annan sak.

The Nomads kan sin powerpop, sin Ramones-katalog, sin Them, the Stooges, Sonics och allt det där. Jag menar, de slår de flesta i ämnet rockhistoria. Lätt. Deras skivsamlingar skulle dessutom säkerligen få den mest hårdhudade diskofil att gråta av glädje (personligen skulle jag nog sluta lyssna på musik, och bli frimärkssamlare istället). Och som det inte skulle vara nog för att väcka minst ett uns av avundsjuka inom oss alla, så förvaltar de det musikaliska arv de har valt att koncentrera sig på med finess och fingertoppskänsla, och levererar alltsammans på ett oklanderligt vis även på ”Up-Tight”.

Men det är just det. Vetskapen om att the Nomads alltid levererar ett kvalitativt rockalster. Utan fel och brister. ”Up-Tight” är ännu en LP med en handfull riktiga godingar och några inte fullt lika bra låtar. Ett album fullt av bra, välspelad rock. Så varför gnäller jag?

Kanske för att jag vill att det ska vara farligt. Jag vill att musiken ska blöda och svettas. Jag vill inte veta att nästa platta kanske blir lika bra, lite sämre eller lite bättre. Jag vill inte veta att den med största säkerhet inte kommer att vara kass eller det bästa jag någonsin hört.

Man kan inte brinna furiöst i 20 år. Det förstår jag. Men jag vill. Jag vill känna att Nick Vahlberg är så angelägen om att vi ska förstå att han drack för mycket och sa för mycket i ”Top Alcohol” att han ser till att budskapet går fram. Med vilka medel som helst. Jag vill inte veta att låten skulle ha handlat om drag-racing (eller nåt ditåt), men att något blev fel, och hans polare missförstod det hela och skrev en låt om att dricka sprit istället. Kul, men lite för mysigt, och en helt annan typ av myt än den jag vill ha.

Men jag vet inte om jag ska vara arg. För det är jag ju inte egentligen. Det kan knappast bli på något annat sätt nu. Jag gillar flera av låtarna, och skivan får en hel del speltid. Det är väl bara att inse att band har olika faser. Ju längre de lever desto mindre spännande blir de. Tyvärr. Men jag tror säkert att the Nomads är nöjda och glada ändå. Det ska de vara. De har mängder av fans världen över och de fortsätter att inspirera. Det är mer än jag kan säga om de senaste 19-20 släppen av Rolling Stones.