Pelle Ossler har förutom att stå för gitarrer i Wilmer X i herrans massa år gjort en av de bästa svenska poplåtarna någonsin. ”Hotel Neanderthal” heter den och kom 1997. Mina förväntningar på detta dubbelalbum var därför ganska höga. Ossler är nämligen mycket mer än ännu en musiker i känt band som fått chansen att spela in ett soloalbum.

”Desorienterad” har tagits emot mycket positivt och hyllats av många tongivande recensenter. Det är inte ett enkelt album att ta till sig. Naket och ärligt känns det. 20 låtar fördelade på en lugn disc och en rockig. Många drag går att spåra men för mig hamnar albumet någonstans i mittemellan Love Olzon och Håkan Hellström.

Låt mig förklara: Den första CD:n innehåller några av de innerligaste och nakna låtarna jag hört. Vissa oerhört slående och vackra som inledande instrumentala ”Klister i Rumänien” och ”Ta mej”. Där håller Ossler yppersta klass i melankoli-land. ”Förklaringen” är också en skärande historia med ett skirt dragspel i botten. Höjdpunkten är ”Dålig mage, öronsus och törst” där Pelle Ossler och Thåström delar på den väsande sången. Den låten kommer ligga högt på min årsbästa-lista. Garanterat.

Den andra CD:n är rockigare och inleds med ”Jag är med” som rivstartar med slammer och snyggt blås. ”Finns det en enda här som är frisk” fortsätter leverera sparkar och slag och sedan fortsätter låtarna radas upp. Spretiga men starka. I ”Ett synnerligen oansvarigt dåd” känns det som Ossler låter som en medelålders Håkan Hellström.

Produktionen är spännande. De lugnare låtarna är inspelade i Dundretstudion i Malmö. De rockiga har spelats in i välkända Tambourine-studion. Och visst gästar också Nisse och Jalle från Wilmer X på varsin låt. Produktionen speglar Osslers musik och kryddas med allehanda olika instrument. Lyssna på de turkiska inslagen i ”Istanbul” så förstår du.

Som helhet känns det här dubbelalbumet svårt att bedöma. Bitvis är det lysande och banbrytande. Men ibland blir det lite för mycket av det goda och engagerar inte. Klart och tydligt är att Ossler är ett mycket spännande projekt som jag hoppas vi får höra mycket mer av i framtiden. I det här stora formatet blir jag inte riktigt klok. Det känns lite som när jag lyssnade på Bob Hund för första gången. Jag gillar det men blir inte riktigt klok på vad det egentligen är.

Det här kan vara en klassiker. Men jag behöver ännu mer tid med ”Desorienterad” för att försöka förstå Ossler.