Som om Shellac parat sig med XTC och Gary Numan. Så låter Chicano. Ungefär. New wave kom efter punken och blev till slut någon form av samlingsnamn för allt som dök upp när punken ramlade ihop. Det var pop i olika former som gjordes enkelt trots att det inte alltid var enkelt i uppbyggnaden, ofta med en fascination över elektroniska instrument som synthen. I mitten av åttiotalet dog rörelsen ut efter några år utan musikalisk förnyelse och den större rocken tog plats. På nittiotalet kom de första barnen av the new wave. Britpopvågen på nittiotalet hade mer än en bindningstråd till new wave. Nu är britpopen död sen några år, även om en del av banden från den tiden fortfarande lever och har hälsan. Kanske är det då naturligt att det dyker upp ännu en våg.

Chicano bildades 1997 och efter ett otal ombildningar har de nu landat i en sättning på fem med Juice Windscreen (sång), Joey Lead (gitarr), H-Bomb (kompgitarr), T.E.A.M. Player (trummor) och Da Master (bas). Debutsingeln ”Teen thumbs” släpptes förra året i England. De bygger på bakgrunder av pop med samma fascination för elektroniken i new wave och lägger på lager av avig rock med attityd.

Den rosa vinylen i nya ”The stuff is that” innehåller fem spår, ”Rose giganta” inleder med knappt taktfast handklapp och studsig distad gitarr. Ett efter ett kliver instrumenten på och driver fram Juice genom versen. På ”Teen thumbs” hade jag lite svårt med hans röst, men jag vet inte om jag vant mig eller om de lärt sig att spela in den bättre, för här stämmer den precis i sina ömsom återhållna och ömsom hysteriska utfall. Jag tänker på Perry Farrell och ett mer aggressivt Porno For Pyros när jag lyssnar.

Andra spåret är ”Rose by any other name (Horizontalist deconstructs)” som är en mix på det första. Bakom pseudonymen The Horizontalist döljer sig Mary Hansen (Stereolab) och mixen har inte nämnvärt mycket gemensamt med originalet förutom några textrader. Dekonstruktion är rätt ord och nykonstruktion är resultatet.

B-sidan inleds med hårt distade ”¡Gesundheit!” som sitter som hand i min handske. Jag uppfattar inte en textrad förutom det stötvis stönade ”Gesundheit”. Och kanske kan man jämföra den med en våldsam nysning i ultrarapid.

Punkiga ”I smell” är rätt trist, men den leder fram till avslutande ”Brand new drum machine” som mer släpper fram deras elektroniska sida, vars blandning med de taggiga gitarrerna utgjorde det starkaste intrycket på ”Teen thumbs”. Juice ryter hånfullt ”You notice I don't call you no more / It's 'cause I've got a brand new drum machine” och gitarrerna ackompanjerar den programmerade bakgrunden.

Det hela klockar in på knappa, men intensiva tolv minuter och lämnar mig med vilja att höra mer. Jag hoppas de klarar steget upp till större format.