När jag var ungefär 10-11 år fick jag min första alldeles egna radiobandspelare. Mestadels använde jag den till att spela band med favoritartisterna på men ibland hände det att jag stängde av bandspelaren, slog om frekvensväljaren på radion till lång- eller kortvåg och började försiktigt ratta från ena änden av frekvensbandet till andra bara för att se vad man kunde fånga upp just den kvällen. Mycket knaster blev det men vissa gånger när vinden låg på rätt kunde pojkrummet under en och samma kväll fyllas av polska högmässor, arabiska böneutropare, franska radiokockar, allvarliga ryska nyhetsuppläsare, brottstycken ur engelska radioteaterpjäser, turbokäftade vansinniga italienska sportkommentatorer, märkliga orientaliska tongångar, mängder med oidentifierbara ljud och språk och givetvis massor av musik från alla världens hörn.

Ofta låg både två och tre av stationerna så nära varandra att gick in i varandra. Det uppstod de märkligaste ljud- och musikkombinationer där dessutom de inblandade hela tiden växlade i ljudstyrka inbördes beroende på hur vinden blåste. Och där satt jag djupt fascinerad, ibland i timtal, och bara flöt bort på ett gigantiskt hav av ljudsoppa.

Det är med allra största sannolikhet inte ”mitt” hav som är avbildat på konvolutet till The Avalanches ”Since I Left You” men när jag lyssnar på skivan får jag exakt samma känsla i kroppen som när jag storörd satt framför radion på pojkrummet.

Skillnaden är den att de osannolika ljudmötena den här gången inte blivit till av en slump utan är skapade och sammansatta med största kärlek i syfte att både roa och samtidigt ta med den som lyssnar på en rejäl tripp. The Avalanches har för att uppnå det samplat allt mellan himmel och jord, brutit ut delar ur filmer, radio- och TV-program, hittat de mest dansanta discorytmerna, groovigaste basgångarna, bisarraste datorljuden, flummigaste tvärflöjterna och ytterligare hundratals andra influenser och infall och ur det skapat en av de märkligaste och samtidigt mest självklart självsvängande plattor som gjorts på mycket lång tid.

Och ”Since I Left You” är verkligen uppbyggd av samplingar. Inte så att de används som krydda eller bakgrundsljud som vanligt utan här är ALLT samplingar. Bortsett från scratchar och lite programmeringar spelar The Avalanches inte några instrument eller sjunger på skivan utan alla spår är ihopklistrade av det de samplat. Men istället för att resultatet blir en olyssningsbar kakofoni, vilket fallet blev ganska ofta vid min radio, får ljuden i The Avalanches händer nytt liv och förvandlas från bara ljud till melodier. Väldigt egna men ändå klockrena melodier. Och det spelar ingen roll vad de blandar ihop. På något märkligt sätt lyckas de ändå få varje spår att framstå som större än summan av dess delar.

Egentligen känns det lite fel att tala om spår och låtar eftersom hela ”Since I Left You” hänger ihop i ett enda långt spår där alla musikaliska gränser är utsuddade men för att underlätta är ändå skivan uppdelad i 18 olika låtar. Men även inom de här, många gånger bara ett par minuter, korta avsnitten hinner musiken ändra skepnad ett otal gånger. Precis när man tror att bandet hittat ett schyyst groove gör The Avalanches helt om och vänder till något helt oväntat och annorlunda. Man vet aldrig vad som finns runt nästa hörn.

Att mer konkret försöka beskriva hur The Avalanches låter med hjälp av liknelser med andra band känns både ganska hopplöst och framförallt orättvist men då det kanske på något sätt kan vara till hjälp för någon kommer här ändå ett försök. Kan tänka mig att resultatet av en gemensam studiosession med The Beta Band, Daft Punk, Beastie Boys och Brothers in Sound med tillgång till en rejäl mängd jazztobak skulle kunna påminna om ”Since I Left You”. Kanske.

Men bästa sättet att få reda på hur ”Since I Left You” låter är att helt enkelt skaffa ett eget ex och låta The Avalanches ta över din värld för en kort stund. En liten förmaning till slut bara. Ge inte upp om du inte gillar den vid första lyssningen. Måste erkänna att jag de första gångerna inte var så förtjust själv och mest tyckte att det lät både ofokuserat och stökigt men efter ett tag, speciellt när jag pluggat in hörlurarna och satte mig ner och verkligen lyssnade, öppnades plötsligt dörren till The Avalanches helt egna ljuduniversum. Ett universum som bara fortsatt att expandera.

Dörren är öppen. Det är bara att kliva in.