Björn Olsson har varit tongivande i Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives. Han har hjälpt Freddie Wadling, Ceasar's Palace, Bear Quartet, Nicolai Dunger och Håkan Hellström. Ändå får Björn Olsson anses vara en doldis för den breda publiken. Detta andra soloalbum kommer knappast ändra på det. Det är bra.

Björn Olsson måste nästan vara ett geni. Detta album innehåller 9 spännande låtar från olika genrer. Det byter färg och ändrar skepnad, men hela tiden ger det mig oerhört sköna filmiska vibbar. Sång existerar inte, albumet är instrumentalt. Stilar blandas. Calypso, spaghetti-western à la Ennio Morricone, jazz, psykedelika, pop och folkmusik. Det kunde varit smaklöst, men blir istället vitalt och livgivande.

De inledande fyra låtarna får mina nackhår att resa sig lätt. Plattan inleds med lite calypsotoner som snart slåss om utrymmet med dova, pumpande gitarrer i låten ”Schweinfest”. Denna följs upp av ”Tema IV”, som borde platsa som ledmotiv till vilken skön wester-film som helst, eller varför inte en snygg sjuttiotalsdeckare. Snyggt. Jazziga ”Hello!” följer upp och tonar ner. Inledningen fullbordas av ”1995″, där det hörs tydliga spår av det material som Björn Olsson skrev för The Soundtrack of Our Lives. Fem låtar senare börjar albumet om igen. De nio låtarna återkommer ett andra varv.

Greppet är fantastiskt trevligt. Instrumental musik brukar bli uttjatad. Bara surfrockare klarar av att inte bli långrandiga. Björn Olsson gör det också med bravur. Det här är precis lika tufft som en riktigt bra kiosk-deckare. Inte så korrekt, men oerhört bra när det är som bäst.

Årets gladaste överraskning så här långt.