Musikälskare har hålor och industristäder att tacka för mycket. Utan dem skulle världen vara fantastiskt fattig, musikaliskt sett. Musikens moder är i de flesta fall tristess.

Folk som växer upp i hålor vill ofta därifrån. En del blir kvar och andra drivs likt osaliga andar att jaga drömmen som finns att förverkliga någon annanstans. De måste för att kunna andas. Ordet som dominerar tillvaron är bort. Industristäder har ofta samma inverkan på sina invånare.

Shea Seger kommer från skitliten håla i Texas. 1200 invånare och det är Texas vi pratar om. Allt ska ju vara stort i USA och Texas är enligt uppgift värst. En håla som sagt var. Quitman för den som vill glänsa i geografi.

Shea tillhär dem som sökte sig bort. Hon testade sina vingar, upptäcktes och fick chansen att spela in plattan ”The May Street Project” i London. En hel annan värld än Quitman. Jag vet inte varför hon var tvungen att ta sig hemifrån. Efter att ha hört musiken är det svårt att tänka sig att hon stack ut mycket i ögonen på de andra byborna. Hon känns rätt amerikanskt, äppelkindat lagom. Det är inte alltid tristessen lyckas föda fram stordåd.

Musiken låter varken utpräglat storstad eller landsbygd. Det känns som om de flesta låtarna är skrivna på en akustisk gitarr som sen i vissa fall blivit näst intill överarbetade i studion. Kanske ändå mer Big Ben än de höskullar som finns på bild i cd-häftet.

Mycket känns rätt jämntjockt. Men det finns höjdpunkter på plattan. Poppiga ”I Love You too Much” har viss hitpotential och borde kunna få en hel del radiopluggning. Funkar på både P3 och P4 såväl som på den uppsjö kanaler som jag inte känner något större behov av att nämna vid namn. Ron Sexsmith gästar i den klassiskt klingande duettballaden ”Always” som är rätt charmig. ”Twisted” känns nästan överraskande rebellisk med sina halvfalska melodislingor. ”Can't Lie” är det närmaste hon kommer svart musik och sväng. Ett knippe låtar som ekar kvar ett tag. Men…

Det mesta rör sig i mittemellanland. Någon slags lagompop. Det är inte så mycket som verkligen fastnar. Produktionen, signerad Martin Terefe är klanderfri. Slipad så till den grad att alla hörn är mer eller mindre runda. Påminner på mer än ett sätt om Leona Naess som debuterade med plattan ”Comatose” förra året. Också en helt okej platta som man inte kunde få blåmärken av.

Precis som ”Comatose” kan ”The May Street Project” få bo i ett av mina Smolt cd-skåp. Jag kommer inte känna något behov av att gömma undan den. Å andra sidan så kommer den nog inte få luftas särskilt ofta heller.

Svår att tycka illa om. Svår att tycka om mycket. Svår att tycka om överhuvudtaget.

Lagompop.