Sist jag skrev en 59 Times the Pain recension var jag lyrisk. Det är jag inte nu. Det beror inte på att de skulle ha gjort en dålig skiva. Nej, det är snarare så att det var rätt väntat att bandet skulle lugna ner sig, och visa fler sidor av sig själva. En fjärde skiva är det inte alla som får spela in, och de som gör det brukar ha färdats en bra bit från dag ett. I alla fall om vi talar om hårdare musik; och främst i Sverige.

Det som jag var så lyrisk över på förra skivan var okompromisslösheten, och de direkta knytnäveimagen-låtarna. Inget sånt här. N.Y. scenen är i princip ett minne blott. Nu är det melodier som gäller. Inte muskler. Jag måste ärligt säga att det här verkligen är en salig röra av hardcore, rock från främst 70-talet, brittisk punk, ska och dub. För att underlätta det hela kan man beskriva det hela med att 59 Times the Pain ena stunden låter the Clash, för att stund senare låta sena Bad Religion. De har hämtat inspiration från de tre senaste årtiondena, och då inte bara fokuserat på punk (trots att jag tror att det är en hel del obskyrt åttiotal som spökar här. Men jag vet inte, så jag låter bli att spekulera vidare).

Man har valt att arbeta med Kent Norberg och Henryk Lipp (den förstnämnda har producerat, och den senare har mixat. Kent har även varit med och körat). Jag vet inte om det har något med att göra att dessa herrrar har koll på de originalartister som 59 TtP har har hämtat inspiration från, men det verkar logiskt. Bra låter det i alla fall. Ljudbilden liknar den på på förra plattan, men med en skillnad. Det här är mycket snällare.

Avslutningsvis ska jag säga att jag gillar skivan. Det kanske låter som att jag inte gör det. Jag gillar utvecklingen, även om jag inte tycker om plattan riktigt lika mycket som den förra. Än kanske ska sägas. Man vet ju aldrig.