”Politricks”. Det finns en viktig låt på ”Nation”. Det finns mycket material som är ok, men bara en som känns överdjävlig. ”Politricks”. Jello Biaffra har micken och gör allting jag velat ha i tre Lard-skivor på en gång. Det är det här jag kännt varit på gång då, när jag lyssnat på Lard. Visst, ”Forkboy” är en fantastiskt rolig låt, men resten av materialet har inga riktiga höjdpunkter. ”Politricks” är som om Alain Jourgensen och Paul Barker bestämt sig för att testa vad som skulle hänt om Biaffra varit med under inspelningen av ”Filth pig”. Och låten har stor rymd. Den fyller ut, strävar vänster och höger, uppåt och neråt. Spännvidd mellan det energiskt hårda och det avvaktande tunga. Och Biaffra stöter ut en politisk satir i texten med sin gälla och spinkiga röst. Till och med Derrick låter bra, i kontrasten med Biaffra, när han dyker upp och skäller lite.

Derrick ja, just det. Det var Sepultura det gällde. Och där är problemet med skivan. På ett ganska tråkigt sätt känner jag att jag har väldigt lite att säga om den här skivan. Det är tungt, men det är inte spännande. Det är musikaliskt skickligt, men det är inte hungrigt. Och Derrick har aldrig varit och kommer aldrig bli en speciellt bra sångare. Ens om han vore det kunde han inte fyllt luckan efter Max Cavalera. Det är en omöjlig uppgift.

De har blivit ett annat band sen han drog. Och det nya berör mig inte på samma sätt. Även om jag aldrig riktigt fann mig hemma i ångvälten Sepultura då, saknar jag den nu. Det låter som en kopia, även om de är en kopia på sig själva. Och Soundgarden-flirtarna vill jag inte ens tala om, de går bort innan jag börjar.

Det är ingen dålig skiva, jag kan bara inte bry mig. Tyvärr. Eller tyvärr förresten, jag spelar in ”Politricks” på ett blandband och sätter i Brujerias ”Brujerizmo” eller Soulflys ”Primitive” istället. Och det blir man ju glad av.