Soloplattor har ofta det gemensamt att de sällan låter som den ordinarie gruppen. Oavsett om det är sångaren eller någon av de andra medlemmarna som prövar sina egna vingar. Kanske inte så konstigt eftersom soloprojektet inte skulle fylla så stor funktion om det ändå lät likadant.

En annan gyllene regel är att soloplattor oftast är mjukare än den musik som spelas i vanliga fall. Mjukhetsmetamorfosen gäller även om det är den ordinarie låtskrivaren som satsar solo. Naturligtvis finns det gott om undantag – vad skulle annars bekräfta regeln?

John Frusciantes ”To Record Only Water for Ten Days” passar in som smort i denna grovt tillyxade mall. Musiken är långt ifrån Red Hot Chili Peppers funkspetsade rock. Inte heller hans gitarrspel är sig likt. I vanliga fall brukar hans säregna, lite spretiga spelstil smycka låtarna, men den här skivan känns nästan som om den inte har några gitarrer alls. Naturligtvis finns det gitarrer, men de är inte framträdande.

Detta sagt med undantag för öppningslåten ”Going Inside” där några av melodierna låter som om han grävt fram de effektpedaler som inte användes under inspelningen av ”Californication”. Över lag rör det sig om klassisk kompgitarr på akustisk gitarr eller en ren elgitarr. Återhållsamt värre. Inte heller de instrumentala låtarna bjuder på någon strängbändargymnastik eller stora melodier. Fast i all sin enkelhet är instrumentala ”Murderers” och ”Ramparts” två av plattans bästa låtar.

Jag antar att det är tänkt att det är sången och låtarna ska stå i det främre rummet – inte gitarristen Frusciante. Problemet är bara det att han inte är någon stor sångare. Faktum är att han sjunger riktigt uselt. Det finns visserligen gott om bra sångare, som är bra sångare just tack vare att de sjunger uselt – brist i tonsäkerhet och teknik överkompenseras av känsla – men Frusciante är inte en av dem. Vad gäller låtarna så känns de mest som skisser som kanske skulle kunna bli hyfsade tavlor, men inte blev det. Ibland är potentialen mer tydlig som i ”Remain” och ”In Rime”

Det är en väldigt enkel inspelning där förkastliga trummaskiner dominerar ljudbilden. Maskinell percussion har sällan hög ribbfaktor – inte heller denna gång. Det hela känns som ett hobbyprojekt som slängts ihop under några kvällar i en hemmastudio. Och det är väl mer eller mindre vad är också.

Ibland kan man leva på sitt namn. Är rätt säker på att om inte John Frusciante hette just John Frusciante skulle han inte fått ge ut den här skivan på det stora bolaget, utan vänta på kompisarna Chad, Anthony och Flea. Hade det varit en demo från Nisse Hult hade han på sin höjd fått ett svarsbrev från skivbolaget som avslutats med orden ”Tack för visat intresse – ring inte oss vi ringer dig.”