Av någon anledning, för mig helt okänd, anmälde jag mitt intresse för att recensera den här skivan. Trots att jag aldrig fastnat för det mytomspunna, halvhemliga Luleåbandet tidigare. Jag hade aldrig förstått varför folk har varit lyriska. Jag har tidigare hört en låt där, och en låt här och jag har lika många gånger, kanske inte helt rättvist, avfärdat dem.

Kanske har jag fått för mig att de är ett navelskådande popband som förklarats vara mycket större, och bättre, än vad jag någonsin förstått. Visst har jag förstått att de är, och har varit, ett band med stor integritet och detta brukar alltid tilltala mig, men vad spelar det för roll om man i slutändan inte gillar musiken?

Men något har hänt. Antingen med mig eller med Bear Quartet. Från första stund insåg jag att jag skulle komma att gilla skivan, trots att jag inte förstod allt med en gång. När jag väl kom till rätta med den, och den började bli familjär, blev den som de vänner man inte förstår hur man någonsin kunde klara sig utan. Antagligen har något hänt med mig, jag lyssnar definitivt på fler typer av musik nu än för nio år sedan när bandet släppte sin första skiva, men samtidigt tror jag att Gay Icon är mer rätt för mig personligen än ”Personality Crisis” eller ”My War”, de två andra fullängdarna (även de två senaste innan ”Gay Icon”) jag försökt lyssna in mig på. De är helt enkelt inte lika direkta, inte lika briljanta.

Många av låtarna på ”Gay Icon” är hela tiden på väg att bli rena plagiat eller patetiska pastischer, för att plötsligt bara uppdagas som naturlagsbundna popmelodier du kanske tror dig ha hört tidigare, men som du inte kan låta bli att älska. Oavsett. Jag kunde till en början vara på väg att utbrista i ett antal nedvärderande: –Men det här är ju snott! men lade alltid snabbt till ett: –Men det är ju så djävla bra! åtföljt av ett stort leende. Det enda jag kan förklara detta beteende med är att man som tyckare aldrig kan låta bli att försöka fingra runt lite, peta, dissikera. Ibland helt utan poäng. Varför kan inte ”Gay Icon”, Bear Quartets nionde album bara få vara lysande? Varför måste man tvivla på uppriktighet och äkthet, börja tala om ironi eller att saker är alltför uttänkta, istället för att köpa konceptet rakt av?

Om det inte var för några riktigt brötiga, och trasiga produktioner så skulle det här kunna ha gått hem ordentligt i stugorna som vacker och tämligen lättlyssnad pop. Nu kommer den lite brokiga skivan kanske köpas av flertalet, men jag tror inte att alla orkar med att lyssna på de mer öronbedövande spåren. Jag vet att jag inte alltid kommer att göra det, men jag kommer att fortsätta spela skivan. Ofta. I så många olika sammanhang som möjligt. Själv eller med andra. När jag är glad, melankolisk eller ledsen. När jag vill festa, dansa eller bara tala om för någon hur bra popmusik kan vara.