Jag gjorde en tågresa tillsammans med en gammal vän idag. Vi möttes på tåget i Hallsberg och gjorde sällskap genom det svenska landskapet upp mot den kungliga huvudstaden, Stockholm. Vi pratade gamla minnen och vad som hänt sen sist. Jag la märke till att den tidigare individanalyserande vännen hittat en ny gnista i politiken.

Bob Hunds första fullängdsskiva, den andra skivan utan titel, den med tio spår – där det första heter ”Allseende ögat” (den självklara konsertöppnaren) och det sista heter ”Dur och moll omvartannat” är en kär gammal vän. Jag började med att läsa låttitlarna igen för att se om jag kunde nynna refränger eller melodi och textfragment utan att lyssna efter först. Det gick som en dans.

Vi känner varandra väl min vän och jag. Ibland är jag inte säker på att han förstår mig, men jag inbillar mig att jag förstår honom. Han finns alltid där som en säker hamn jag alltid kan återvända till och känna mig säker hos. Han har utvecklats, precis som jag. Han är något annat idag än han var då. Även om vi gått åt olika håll i våra liv finns det ändå alltid gemensamma punkter som gör att vi har kul tillsammans när vi möts. Även om det tyvärr blir allt mer sällan.

Om någon frågar mig vilken min favoritlåt med Bob Hund är svara jag alltid rent instinktivt ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag”. Jag har ibland ställt frågan till andra som gillar Bob Hund. Efter en del funderande och ursäkter om att det finns så många bra låtar slutar det nästan alltid med att det dras till med samma låt. Som spår åtta ligger den där och sammanfattar allt det som det unga Bob Hund symboliserade. Den är fortfarande en av mina absoluta favoritlåtar.

Min vän berättade att han funderat en del på att flytta utomlands och prova på något nytt jobb där. Trots att han är ganska välavlönad idag kunde han tänka sig att ta ett par steg ner på karriärstegen, för att som han uttryckte det: ” Man måste utsätta sig själv för saker som man inte kan hantera.” Det lät spännande och fick mig att fundera på mig själv ett tag.

Det som slår mig när jag lyssnar på förstlingsfullängdaren igen är att det låter så fräscht fortfarande. Låtarna lever sitt eget liv som svenska klassiker. Allihop. Jag kan dem utan och innan, ändå överraskar de mig och gör mig glad. De fyller mig med kraft energi och värme. Visst, Bob Hund låter på många sätt bättre idag än de gjorde för sex år sedan. Produktionen är fylligare, musikanterna har blivit ännu skickligare på sina instrument, galenskapen och lekfullheten finns kvar. För mig är det här ändå Bob Hunds viktigaste 43 minuter och 39 sekunder.

Vi beslutade att vi skulle försöka skaka liv i kontakten min vän och jag. Han lovade att höra av sig snart och jag lovade att lyssna. Jag ser fram emot det.

Goda vänner är värda guld.