Jag förstår mig inte riktigt på Rubbertribe. Jag har lyssnat länge på skivan och jag väntar fortfarande på att hitta öppningen. Låten som förklarar varför den här skivan tillför genren något nytt. Något viktigt.

Omslaget för tankarna till Munchs ”Skriet”. Aha! Ångest och svårmod, tänker man. Går man sedan in på bandets sajt så vimlar det av färgglada, fluffiga dinosaurier som frammanar… Ja, inte ångest i alla fall. Att lyssna på skivan från start till mål är hårdraget som att gå från omslaget till sajten.

När jag lyssnar på ”Wound on my Neck for You” så hör jag snarare grupperna Rubbertribe influerats av, än deras egna låtar. Jag kanske är ute och cyklar men det känns som om en rejäl trave Radiohead finns hemma i CD-hyllan hos samtliga medlemmar i den debuterande, svenska kvartetten. Att då inleda skivan med ett svepande vind/tåg-ljud som är närapå identiskt med introt till Radioheads, ”Planet Telex”, öppningslåten från ”The Bends”, är antingen korkat eller modigt. Eller kanske bara ärligt?

”Bonebreaker” följs upp av ”Daylight” som även den får mig att rycka till eftersom de inledande gitarrackorden är tagna från ”Fake Plastic Trees” från samma platta med Radiohead. Mittpartiet i spår tre ”Safe and Rescued” är snott från Kents ”När det blåser på månen”. Titellåtens början är lånad även den. Jag har inte kopplat vilken låt det är än, men det är varken Kent eller Radiohead. Så långt är klart.

Och så där håller det på för mig. Referenserna känns ofta övertydliga. Det blir plumpa pastischer av det hela. Radioheadvibbarna byts successivt ut mot poppigare tongångar som glada The Cure och luftig britpop. Mer som sajten än omslaget. Inte direkt dåliga låtar egentligen, men vad ger det?

Den här skivan kommer förmodligen att hitta sina lyssnare som tycker att jag snackar goja. Bra i såna fall. Det är kul om det går bra för svenska grupper. Men personligen lyssnar jag bra mycket hellre på The Motorhomes eller Reminder. De har det Rubbertribe saknar – nerv och låtar.

Textraden ”So the words I hear – they are not yours” från låten ”Bonebreaker” får mig att inse att även jag hellre lyssnar på de skivor jag antar att Rubbertribe lyssnar på, än det här. Original slår ju som bekant oftast kopior.