Ta malaria till exempel. Det är en sjukdom som man bär latent utan att märka av den under långa tider. Men så händer något och symtomen kommer vällande över en. En annan sådan sjukdom är ”symfilis”. Sjukdomen yttrar sig så att den smittade får stora svårigheter att lyssna på dagens moderna utbud av populärmusik.

Symfilis sprids när imager, konventioner och massproducerade beats läggs åt sidan och melodier, harmonier och polyrytmiska utsvävningar får ta över. Det amerikanska bandet Spock’s Beard är en av de främsta smittbärarna. Har man en gång börjat lyssna på deras musik är det helt enkelt svårt att lyssna på något annat.

I och för sig finns redan det mesta i musiken så man behöver inte lyssna på något annat. Det är inte svårt att höra influenser av band som Gentle Giant, Pink Floyd och Genesis, men lika solklart finns Beatles, Stevie Wonder och Supertramp där. Men trots att spår av alla möjliga musikstilar finns i musiken låter Spock’s Beard inte som något annat band. Undantaget är kanske låten ”Waste Away” från deras andra album, ”Beware of Darkness”, som låter väldigt mycket Jethro Tull.

Men på deras femte studioalbum, som fantasifullt nog heter ”V”, finns bara Spock’s Beard. För oss som gillar den symfoniska rocken som gjordes för sådär 25 år sedan, innan den blev överpretentiös och outhärdligt tråkig, är Spock’s Beard bandet som kommit för att frälsa världen från ondo. Från det inledande cellointrot på ”At the End of the Day” till pianoackordet som avslutar ”The Great Nothing” en dryg timme senare så händer det något nästan hela tiden.

Snabba kast mellan sångarrangemang som skulle få The Real Group att börja öva ännu mer och gitarrpartier som får Robert Fripp att verka sansad. Eller så kommer helt utan förvarning lite flamencogitarrer in i något som skulle kunna ha varit ”den där låten” med Soundgarden. Alltihop händer utan att det känns onaturligt. Jazz, heavy metal, soul och pop av alla de slag samsas i en och samma låt. Det låter rörigt när man säger det, men i musiken låter det helt naturligt.

Låtarna då. ”At the End of the Day”, som inleder albumet, är en liten sak på sexton och en halv minut. Musiken växlar mellan en rymd som påminner om det som Pink Floyd lyckades skapa på ”Wish You Were Here” och till viss del på ”The Wall”, och blytunga riff med ett synnerligen ilsket hammondbröl som grädde på moset.

De låtar som sedan följer är betydligt kortare och lite mer konsekvent komponerade. ”Revelation” och ”All on a Sunday” är nästan att betrakta som ”vanliga” medan ”Thoughts II” trots den korta speltiden, 4:39, hinner visa upp såväl tjusig acapellasång som akustiska gitarrer och svintunga domedagsriff. Den sjukligt vackra ”Goodbye to Yesterday” når inte riktigt upp till den nivå där ”June” från albumet ”Kindness of Strangers” ligger, men är förmodligen ändå det här årtusendets bästa ballad hittills.

Ja, sedan är det bara en låt kvar. Men det är inte vilken låt som helst. ”The Great Nothing” är en tjugosju minuter lång resa genom ett musikaliskt universum. Släck alla lampor, tänd ett par ljus, kryp upp i favorithörnet i soffan och dra volymen i botten, och välkommen ombord. Den låten har mer än många artister lyckas prestera under en hel karriär.

Vad är det då som gör Spock’s Beard till det speciella band det är? Ja, först och främst är det den kompromisslösa hållningen till musiken. Det finns inga ramar för hur det ska låta, bara det låter bra.

Sedan är det en sak till som Spock’s Beard har och det är humor och spelglädje. Det hörs verkligen att de har kul. och att de älskar det de håller på med. Om ingen köpte deras skivor skulle de göra samma sak ändå. När jag talade med bandet i Stockholm efter deras konsert i oktober förra året undrade sångaren Neal Morse om det är ”possible to break a band when all of the bandmembers are in their early forties”. Han sa att han ibland tvivlade på det kloka i att dra ner på studiojobben och andra mer lukrativa arbeten för att satsa på Spock’s Beard, ”but at the end of the day, this is what we all really want to do”.

Så låt oss hoppas att det är möjligt att slå igenom även i fyrtioårsåldern. Så var beredda, the beard is out there.