Det är inte så många som har förmågan att bara finnas. Le, glida på vågorna och bara acceptera livet. Själv saknar jag definitivt den förmågan, vill oftast tänka för mycket och stressa upp mig ännu mer. Men Daniel Lemma och hans musikerpolare ger med sina låtar intryck av att göra just det; leva på livets eget oftast opretentiösa och odramatiska villkor. Tillbakalutat på ett glatt och skönt avskalat sätt.

Lugnt och försiktigt tar sig Daniel Lemma ton i första låten ”Anything can happen”. Lika mjukt optimistisk som Jalla! Jalla!-singeln ”If I used to love you”. Ödmjuka orgeltoner, mysriff på gitarren och så Daniels ljusa och känsliga sångröst med sitt säregna vibrato. Den följs av lika godmodiga ”Morning train” och så rullar det på. I dessa ”svarta” låtar med gladblues, sammetsmjukt blås och sköna körstämmor är Daniel Lemma en riktig fullträff. Han har hittat ett alldeles eget soulsound med en osannolikt äkta retroklang som gör mig lyckligt lugn och glad.

Som att bli värmd av den snälla solen utan att bli jobbigt överhettad och bränd. Innerligt och meningsfullt, men utan drama och ångest. Känslor utan tårar, bara sköna kramar.

Andra låtar, som till exempel ”Run tell John”, ”Must've been blind” och ”You won't see me” är mer folksonginspirerade och gör mig inte riktigt lika överlycklig. Men alla låtarna osar av samma ljusa harmoni och det känns som en väl genomtänkt blandning. Och det märks att Daniel Lemma nyligen har varit i USA och gjort musik, jag kan fortfarande nästan inte tro på att det här är en svensk skiva.

Eftersom jag är lite överstressad och rastlös tycker jag förstås att det blir lite väl snällt efter en stund. Det är inte riktigt jag, hur gärna jag än vill slappna av i solen. Det behövs lite mer gallskrik och bisarra infall för att få mig helt nöjd. Men till sommarens bilturer kommer den här plattan lätt att vara soundtrack.