Plats: En inspelningsstudio på Hawaii någon gång under september förra året.
Närvarande: Huey, Fast och Mackie från Fun Lovin' Criminals.

- Grabbar, jag har en jättebra idé! Vore det inte lite crazy om vi la den där jätteroliga allsångspunksstänkaren vi precis spånade ihop på en kvart först på skivan?
- Vilken bra idé! Speciellt eftersom den absolut inte låter som resten av skivan. Vilken överraskning det kommer bli för lyssnarna. Oj, så galet.
- Det är ju så tokroligt att vi kanske borde döpa skivan efter låten vi tänkt släppa som singel?
- Jaa, det gör vi! ”Loco” är både kort och snärtigt?
- Perfekt, så får det bli.

Antagligen har just det här samtalet aldrig ägt rum men helt säker är jag faktiskt inte. För för varje gång jag lyssnar på Fun Lovin' Criminals tredje platta blir jag allt mer övertygad om att de verkligen ansträngt sig för att göra en skiva som är både rolig och cool. Men tyvärr är slutresultatet just ansträngt.

Och det stör mig att jag tycker det. För jag vill verkligen tycka om Fun Lovin' Criminals. Det är skönt med band som inte tar sig själva på så stort allvar och struntar i konventioner och trender för att istället gå sin egen väg och dessutom ha roligt på vägen. Något Fun Lovin' Criminals hittills alltid gjort och faktiskt också fortsätter med på ”Loco”.

Visst är det kul när de sammanfogar soul och funk från 1970- och 80-talet med lika delar hiphop, pop och loungig jazz och ur det skapar en groovig, dekadent men ändå elegant latinodoftande rockbrygd. Ofta med ett väldigt behagligt sväng dessutom. Över vilket Huey visksjunger eller viskrappar fram texter om hur han träffade sin drömkvinna på en gay-klubb och om piratutklädda langare som gör hjältedåd. Till exempel. Så långt är allt som vanligt.

Men ändå kan jag alltså inte gilla den här skivan så mycket som jag skulle vilja. För även om den både svänger rejält och texterna många gånger är smått underhållande infinner sig ändå samma känsla som när någon berättar samma roliga historia om och om igen. Utan omväxling är det inte lika kul efter ett tag. Visst försöker de variera både tempo och influenser i låtarna men i slutändan blir det ändå bara variationer på ett och samma tema. Undantaget den redan nämnda punkpastichen ”Where the Bums Go” och rockabillyrökaren ”Dickholder”.

”Loco” är en cool skiva med ett par riktigt sköna låtar men den lyckas inte hålla mitt intresse uppe mer än halva vägen. Det är första gången på länge som en platta, ju mer jag lyssnar på den, inte växer utan snarare krymper. Det som de första gångerna framstår som en klockren partyplatta blir efter ett tag en, i och för sig, ganska ok skiva men inte mer än det heller.

Och jag som verkligen ville gilla det här så mycket mer. Fan.