Föreställ dig Brasilien. Kom igen nu måla upp en bild i hjärnan. Nej, nej. Tänk inte på gatubarn. Tänk inte på fattigdom. Tänk inte på smuts. Tänk istället på lång vackra sandstränder. Tänk på klarblå himmel. Tänk på strålande sol. Tänk på drinkar med parasoll. Tänk lite på karnevalen. Blåsinstrument. Handklapp. Glädje! Eufori! Lycka! Är du där? Bra, då kan vi fortsätta.

Flytta till Europa och Frankrike, Paris och rivieran – kanske någon turistort. Liv och rörelse. Puls. Du är fransman nu. Ditt mål är att sätta ihop blandbandet som ska följa dig under resan till Brasilien. Du vill ha det perfekta soundtracket för semestern. Det där som gör att du kommer i rätt stämning, som gör dig glad och avslappnad samtidigt. Tillfreds med tillvaron.

Organisk fransk house med en mer eller mindre tydlig Brasiliansk touch det är precis vad ”Trip Do Brasil 2” innehåller. Det är varmt och dansigt, snyggt och rent. Vänta nu. Stopp, stopp. Rent? Ja, just det rent. Svett och smuts lyser med sin frånvaro. Det är luftig house för människor i stora vita skjortor. Inte nödvändigtvis något som är tänkt att locka dig till dansgolvet för att förvandla dig till en våt illaluktande pöl. Därmed inte sagt att det inte är dansvänligt. För, det är det. Stundtals nåt så in i helvete dansvänligt. Det jag försöker säga är att det är dans för dagar då det är läge att visa upp sin fina sida. Det är inte direkt arbetarklassfunk det handlar om. Snarare musik riktad till den övre medelklassen.

Russ Gabriels inledande låt ”Jelba” som klockar in på dryga nio minuter är ett maffigt mastodontverk som lägger sig som en tung matta över återstoden av skivan. Ett märkligt val till öppningsspår eftersom det på många vis skiljer sig från det övriga materialet med sitt till en början dystrare anslag. ”Jelba” gjorde att det tog åtskilliga lyssningar innan jag kunde ta till mig resten av materialet. Men ändå, en bra låt som passar bra i sammanhanget den är bara lätt felplacerad.

Men, sen rullar det igång på allvar och i fyra låtar är jag i ett himmelrike av den skönaste husmusik, vackert garnerad med levande slagverk, svängigt varmt blås och handklapp. Jag är minsann uppe och dansar lite. Jag bryr mig inte ens om att det inte är meningen att jag ska bli svettig. Jag blir det i alla fall. Jag kan inte låta bli. Kom igen nu! Det svänger ju! Undrar om det inte smyger sig in lite afrofunkinfluenser i Mental Remedys ”Kotu rete” – jo, jag tror det.

Sen blir det lite plattare. Det krånglas lite för mycket. Det blir lite för konstnärligt elegant och intelligent för svängets bästa. Jag vill helst hoppa förbi DJ Armand och hans rytmsektion, det samma gäller Isolee. Jag undrar vart festen tog vägen, vart svänget tog vägen. Värmen och energin. Doctor Rockit försöker, men lyckas inte riktigt. Han experimenterar och glömmer svänget någonstans på vägen. Rom lyckas bättre med sin Stevie Wonder-influerade och lättsamt sommarflirtiga ”Ibis vermellho” som är fylld med skönt munspel och moog. Leendet är tillbaka på mina läppar.

Sen mellanlandar vi i New York för ett kort stopp hos DJ Spinna som levererar den deckaraktiga skönheten ”Bahia blues”. En typisk reslåt. Skulle kanske ha passat bättre på ett tåg än flyget vi sitter på, men så småaktiga ska vi kanske inte vara? Särskilt inte när vi äntligen hamnar på dansgolvet igen tillsammans med The Boyz from Brazil i gitarrkryddade ”Tiu-ba-la-quieba”. Sen avslutas hela festen med Alex Kid och Jerome Badini i hårdhusiga fingerknäpparen ”Trindade”. Ja, då är väl inte jag den som ska klaga.

Visst hörs den röda tråden. De Brasilianska tonerna och klangerna är ständigt närvarande. Visst hörs det också att Alex Gopher lagt en varm hand vid materialet, fans av Gophers fjolårsalbum kommer inte att bli besvikna när de plockar upp ”Trip to Brasil 2″. Men, jag kan ändå inte låta bli att vara lite besviken. Det är inte mer än hälften av materialet som känns riktigt starkt. För många spår känns lite halvfärdiga och fungerar inte mer än bitvis. Kanske hade det räckt med en C60?