Det här är egentligen inte en recension av The Shirelles skiva ”Will You Love Me Tomorrow”, det är mer en hyllning av 50- och 60-talens pubertala tjejpop, en ack så sorgligt bortglömd genre.

Det vore förvisso absurt att kalla tjejgrupper för en genre. Men om man definierar det som tre eller fler flickor som sjunger (och alltså inte spelar något instrument), dansar koreograferat (i modern tappning) och gärna sjunger om ungdomsförälskelser och annat pubertalt, så börjar det i alla fall likna en genre litet. Band som Destiny’s Child, Spice Girls, All Saints, TLC och Honeyz torde kunna definieras som samtida exempel på band ur denna genre, som på senare år av någon anledning växt sig stark.

50- och 60-talen måste annars sägas vara den pubertala tjejpopens guldålder med band som Chantels, Chiffons, Angels, Ronettes, Crystals, Marvelettes, Supremes, Martha Reeves & The Vandellas, Shangri Las, McGuire Sisters, Paris Sisters och inte minst då The Shirelles. Intet ont om våra samtida tjejgrupper, men jag skulle mer än gärna vilja se en revival av dessa band, dels för att skivor med dem skall bli mer lättillgängliga, en del av dem är det helt omöjligt att få tag på några skivor av, men också för att dessa band skall få ta del av den uppskattning och respekt de förtjänar. Supremes försökte ju som bekant nyligen göra en återföreningsturné i USA, som tyvärr inte gick så bra, men nyligen kom ju också en Supremesbox ut, så jag har inte gett upp hoppet ännu.

50-, 60-talens pubertala tjejpop skulle man om man ville lätt kunna avfärda som naiv och löjlig, varför man nu skulle vilja det när den egentligen är hur bra som helst. Man måste ju bara älska låtar med körslingor som ”doolang, doolang, doolang”, eller textrader som ”they said we were too young to be in love”.

Men bedra er inte, det ”naiva” och ”löjliga” i musiken är förmodligen lika medvetet som humorn i gamla 30-tals skräckfilmer, bara för att det var ett par decennier sedan så betyder inte det att folk var hur naiva som helst.

50- och 60-talens pubertala tjejpop är musik som håller, både genom tid i det avseendet att den är lika bra nu som då och för att man inte tröttnar på den någonsin, åtminstone inte på ett bra tag. Man får nog inte göra musik som låter som den här idag, så därför måste man gå tillbaka till originalbanden för att få avnjuta den här rätten.

Många av den tidens största låtskrivare och producenter jobbade med dessa band när det begav sig, namn som Phil Spector, Goffin/King, Burt Bacharach, Harry Nilsson, Holland/Dozier/Holland och Neil Diamond, för att bara nämna några, torde räcka för att få er att fatta att vi snackar kvalitet här, riktig kvalitet.

Även om dessa band till viss del var konstruerade produkter precis som dagens flick- och pojkband så finns här en kvalitet, charm och begåvning som dessa inte kommer i närheten av.
Så börja med att köpa exempelvis en Ronettes-, Supremes-, eller Shirellessamling så har du redan där börjat blåsa liv i din skivsamling, nu börjar det likna något, ingen skivsamling är värd namnet utan några skivor med gammal pubertal tjejpop, det spelar ingen roll vilka musikaliska preferenser du har, det här är grundläggande, de här banden är helgjutna exempel på att det enkla ofta också är det vackraste, varför krångla till det när man uppnått perfektion.

The Shirelles är ett av de tidigare banden inom denna genre och därmed en av modellerna för 60-talets tjejpop, det är alltså rätt klassisk tjejpop. Körslingor som ”de-ran-de-ran-de-baba-do-run” och textrader som ”don’t you kiss him on the very first date – listen to the voice of experience – don’t you kiss him ’til you make him wait – listen to the voice of experience” (”Voice Of Experience”) håller precis den pubertala klass man är ute efter när man lyssnar till den här typen av musik. Egentligen kan man inte tala om några höjdpunkter på den här skivan eftersom alla 18 låtarna på skivan håller ypperlig klass, så ”What Does A Girl Do?”, ”I Met Him On A Sunday”, ”Dedicated To The One I Love”, ”Same Old Story”, ”Look A Here Baby” och titelspåret ”Will You Love Me Tomorrow” är egentligen bara några exempel på ypperliga små poppärlor, jag skulle kunna redovisa 18.

Vi bjuds även på Shirelles ”Oh No Not My Baby”, som senare blev känd genom Chers version och ”Twisting USA”, som inte bara till namnet påminner om Beach Boys ”Surfin’ USA”, vilket får mig att dra slutsatsen att gossarna Wilson uppenbarligen har hämtat en hel del inspiration här.

När The Beatles 1963 kom ut med debutalbumet ”Please Please Me” fanns de två låtarna ”Boys” och ”Baby It’s You” inkluderade på albumet, båda hade tidigare blivit inspelade av The Shirelles (och finns givetvis med på ”Will You Love Me Tomorrow”), Beatles hade fattat, precis som när de senare samma år inkluderade Marvelettes ”Please Mister Postman” på deras nästa album ”With The Beatles” och det de hade fattat var att pubertal tjejpop rockar, fattar du?