Det var en gång ett band?

Det blir allt vanligare att band återuppstår efter att legat nere i ett tiotal år. Ger sig ut på turné, eller kanske till och med ger ut en platta. Antingen under det gamla bandnamnet eller något snarlikt. Det är inte helt ovanligt att en medlem som var relativt sett anonym under tiden det begav sig, lägger vantarna på det gamla gruppnamnet och kör på med nya friska förmågor på de instrument som saknas. Det kan till exempel vara den bleke originalbasisten som inte skrivit en enda av bandets låtar som fixar ny sångare, trummis, gitarrist och vad mer som saknas.

Company of Snakes består medlemmar från insomnade(?) Whitesnake. Faktum är att hela tre av Whitesnakes originalmedlemmar återfinns i bandet, så liknelsen med ovan beskrivna fenomen är inte helt rättvis. Men, och det är inget litet men, en medlem saknas. Mr Whitesnake himself – David Coverdale. Må så vara att basisten Neil Murray och gitarristerna Bernie Marsden och Micky Moody alla var med i bandet från självaste början. Må vara att Marsdens och Moodys klassiska stämslingor var en stor del av bandets sound på den tiden de spelade gammal hederlig, kåt bluesrock, men att ge ut Whitesnake-låtar på skiva utan Coverdale på sång är som att servera blodpudding utan lingon. Det fungerar inte.

I min recension av Coverdales soloskiva ”Into the Light” skrev jag: ”Whitesnake var egentligen inget annat än samlingsnamn för de musiker som omgav Coverdale vid en viss tidpunkt” – och även om det är tillspetsat så är det inte långt ifrån sanningen. För när man lyssnar på ”Here They Go Again – Live”, så får man snarare känslan av att någon spelat in ett gig med ett after ski-band. Ni vet alla precis hur de låter. De kan sin sak men når inte riktigt upp i originalets klass. Det unika med ”coverbandet” COS är att de specialiserat sig på Whitesnake-covers.

Mitt förhandsexemplar av dubbel-cd:n innehåller tyvärr inte detaljerade fakta om inspelningarna. Det framgår att låtarna är inspelade i Oslo och på hårdrocksfestivalen i Wacken. Det framgår att det är svensken Stefan Berggren som sjunger. Vad som inte framgår är att sången är pålagd i studio i efterhand. ”Vad är det för konstigt med det då – det är väl standardförfarande att göra pålägg i studio när man gör live-skivor?” tänker du. Det stämmer, men det här är mer invecklat än så. När inspelningen på Wacken-festivalen gjordes stod Stefan Berggren inte ens på scenen. Det gjorde däremot Gary Barden som senare lämnade bandet. Då tyckte man att det var lika bra att ersätta hans sång, och sagt blev gjort.

Så summan av kardemumman är alltså en liveplatta med Whitesnakelåtar framförda av tre originalmedlemmar, två gamla polare (John Lingwood bl a Manfred Mann?s Earthband och Don Airey, som gjort en del Whitesnakeinhopp tidigare och även spelat med bl a Rainbow) och en nyinkallad sångare som gjorde sångpåläggen i studion. Bisarrt? Det kan man nog lugnt påstå, men faktum är att det ändå låter väldigt mycket livespelning om det hela. Men utan David ”Cojones” Coverdale bakom micken känns det ändå väldigt könlöst. Inte så att Berggren sjunger direkt dåligt, men istället för en karismatisk kåtbock som juckar sönder mikrofonställ i parti och minut så står där en skolpojke (i en studio) och försöker låta som den frustande farbrorn som var hans idol.

Det kan inte bli helt misslyckat när man har låtar som ”Walking in the Shadow of the Blues”, ”Lovehunter” och ”Ready and Willing”, men det känns lite konstigt att versionen av ”Here I go again” mer påminner om den som spelades in för ”1987″ än originalet. Och när de sen även slänger in ”Is this Love” känns det mer som om de har ett fuktat pekfinger uppe i luften för att pejla vilka låtar som var de största hitsen medan någon av dem fortfarande var med i bandet.

Det är synd eftersom den här sättningen ska spela så mycket bluesrock som möjligt. Det är de har hjärtat. Gubbarna kan fortfarande spela och det låter som om de har kul, men det där lilla extra saknas. Det känns inte angeläget. Varför skulle jag vilja lyssna på halvloja tolkningar av gamla låtar? After ski var ordet. Passar bättre vid bardisk än på compact disc.

COS:s problem är det direkt motsatta det David Coverdale har nuförtiden. De har låtarna men saknar rösten – han har, delvis, rösten kvar men saknar bra låtar. Coverdales ”Into the Light” fick mig att längta efter ”Slide it in”. ”Here They Go Again – Live” får mig att längta efter den klassiska liveplattan ”Live…in the Heart of the City”.

”Here They Go Again – Live” får nog inte snurra några fler varv i cd-spelaren. Det hjälper inte ens att den tyska publiken skriker ”zugabe” så att ölmagarna är sprickfärdiga under jeansvästarna på slutet. Det blir inte en gång till.