Den här skivan spelades faktiskt in redan 1997-98, men släpps alltså i Europa först nu. Dido plockades upp av Arista 1999 och har sedan förra året lanserats i USA med framgång. Låten ”Thank you” har figurerat i soundtracket till ”Sliding doors” med Gwyneth Palthrow och ingen kan väl ha missat Eminems sampling ur samma låt till sin ”Stan”. Draghjälpen är ganska uppenbar, och behövlig skulle jag nog vilja säga. För Eminem har hämtat de bästa raderna på skivan.

Jag har aldrig varit förtjust i sångerskor som hela tiden halkar på tröskeln mellan vanlig sångröst och falsett, där mitt gamla hatobjekt Dolores O'Riordan i The Cranberries kan stå som skolexempel. På senare tid har The Corrs med sina fullkomligt oundvikliga radiohits förvandlat mitt ogillande av halksång till öppet hat. Varje gång en vän kvinnoröst slinter ryser jag in i märgen. Dido halkar på samma sätt omkring i skalorna och irriterar mina öron. När hon inte tråkar ut mig, det vill säga. Melodierna är olidligt fantasilösa och entoniga, med såna där sövande kloka texter om livet och känslor. Gäsp.

Didos bror heter Rollo och är en av grundarna till brittiska Faithless, där Dido också har tjänstgjort som sångerska. Men han är i första hand producent och har producerat större delen av skivan. Den bleka och snälla folkvisetonen i sången och melodierna backas för det mesta upp av ganska tät och modern musik och vore det inte för de försiktiga jamandena från Dido skulle jag nog gilla skivan litegrann. Rollo är mer kompis än sin lillasyrra.

Min rekommendation är: köp inte skivan ohörd för att du gillar ”Stan”. Tänk över om du verkligen vill sitta med den där fisljumma rösten i öronen i nästan en timme. Tänk istället på om du kanske ska köpa Eminems första skiva. Det är faktiskt hans förtjänst att ”Stan” är så bra.