Då var då Travoltas här med sitt tredje album ”Teenbeat”. Åh vad jag har längtat. Eller kanske inte. Här är ett BeNeLux-band som bara önskar att de vore lika bra som Common Rider. Travoltas försöker gör surfpunk men liknar mer eller mindre Joakim Hillson, och om någon sade det till mig skulle uppfatta det som en ärekränkning.

Nåja, med lite tuffa riff och handklapp (som alltid gör mig knäsvag) levererar bandet ett antal trallvänliga slagdängor som hittar sitt ursprung i amerikansk powerpop och surfmusik. Ibland låter det lite Weezer, fast sämre. Ibland låter det lite Blink 182, ungefär samma. Ibland låter det lite The Mopes, fast sämre. För det mesta låter det dock som tyska Liquido, vilket ger mig kalla kårar.

Är det så att man gillar collegefilmer, kvinnor så som objekt, killar som bara bryr sig om sport men ändå röker på, tuffa amerikanska bilar med vingar och surfing, ja, då är väl det här skivan just nu (i varje vall om du gillar musik från BeNeLux).

Travoltas är bara yta, utan någon som helst substans. Ungefär som när jag var liten och var på McOrvars gatukök men längtade efter McDonald's. Den här typen av musik gjord i Holland känns sådär. Jag brukar inte känna så här, eftersom jag gillar svenska band i genren. Travoltas känns dock fel. Intuitivt.

Jag lyckas uppskatta tredje spåret på skivan, ”Do the Gal-I-Gator”, men det är nog mest för handklappen. Annars utfärdar jag en varning för detta. Fast om någon köper och lyssnar så dör ni nog inte, ni blir väl bara lite ledsna över att ni slängde ett par hundra spänn i sjön.