Jag kan inte annat än tycka att det är roligt när The Hellacopters vidgar sina vyer (och andras för den delen). Senast inkluderade de covern ”You're To Good (To Me Baby)” av Silky Hargreaves på ”High Visibility”, och nu har de alltså, i och med den här skivan, släppt två soulcovers vid sidan av sin cover på The Flaming Sideburns ”Underground Confusion”. Låtarna är ”Get Ready” och ”Whole Lot of Shakin’ In My Heart (Since I Met You)”, båda av Smokey Robinson. Spill nu inte ut kaffet över hela tangentbordet för det, för även om du mot förmodan brukar få utslag av Motown-soul, så är läget helt under kontroll. The Hellacopters har gjort rätt egna versioner av låtarna och jag tycker att det både svänger och rockar rätt bra.

En sak är däremot annorlunda. The Hellacopters brukar kunna få mig att välja deras version före originalet, men den här gången vet jag inte. Kärleksfullt är det i alla fall, och jag spisar än så länge båda versionerna.

Efter det senaste halvårets släpp ser jag fram emot att få höra ett än mer souligt The Hellacopters nästa gång de släpper eget. Det kan bli intressant.

The Flaming Sideburns som tidigare inte imponerat nämnvärt på mig, har bidragit med två färska och riktigt sköna spår som kommer på deras LP-debut senare i vår. I skön 60-tals anda och med ambitionen att visa hur man sätter tillbaka rollen i rocken, släpper de loss de två hårdsvängande bestarna, och jag kan inte säga annat än att om resten av den LPn låter så här bra kommer den att spendera mycket tid på spelaren. Steppenwolf, piano och handklapp. Lovande.

Produktionen doftar angelägen desperation och sådär garagerocksfarligt. Precis som sig bör med andra ord. Tillrättalagt är ett ord som inte passar i sammanhanget och det är jag glad över.

The Flaming Sideburns avslutar tiotummaren med en galen version av ”Psyched Out and Furious”, och jag tror att alla The Hellacopters fans kommer att le gillande. Versionen svänger absolut mer än originalet, och är definitivt mer rock. Texten framförs dessutom delvis på spanska.

”White Trash Soul!” kanske inte är ett måste för annat än samlare, men jag tycker att den visar på att musik fortfarande går ut på att ha roligt. Helt klart värt pengarna.