Skoningslöst. Skoningslöst solidariskt med det rätta och det rättvisa. Skoningslöst avståndstagande från det egoistiska och orättvisa. Och kanske framförallt ifrågasättande av en rådande ordning som på ytan påstås vara demokratisk. Beskrivningen passar lika bra på de svarta predikanter som kämpade mot den vita överhögheten i södern under 1900-talets första hälft som på de demonstrerande ungdomar som slås blodiga av poliser på Sveriges gator. Beskrivningen passar också på Public Enemy.

Utan tvekan ett av 1900-talets mest inflytelserika band i genren, och utan någon fördröjning ett av de mest politiska. Med rötter i den amerikanska medborgarrättrörelsen, socialism/kommunism, islam och Black Panthers står Public Enemy stadigt. Med ideologiska förtecken i Malcolm X, Martin Luther King och Winnie Mandela känns också bandet teoretiskt förankrat. Teori som fogas till ilska, ilska över det samhälle som misshandlar sina medborgare fysiskt och psykiskt.

Idag är Public Enemys första album ”Yo! Bumrush the Show” (1987) nästintill bortglömt, för när bandet släppte ”It Takes Nation of Millions to Hold Us Back” (1988) var agendan ny. Föredragningslistan ändrades och nya mål infogades. Av många ses ”It Takes Nation of Millions to Hold Us Back” som ett av de bästa hiphop-albumen någonsin, men det kan inte jag göra anspråk på att säga egentligen.

Jag började egentligen lyssna på hiphop i småskala för ett halvår sedan. Innan det hade hiphop varit Will Smith och Petter, men tiden visade annorlunda. Med hjälp av Dead Prez album ”Let's get free” flyttade jag mig bakåt i tiden. Jag landade 1988.

Jag landade i ett Amerika fyllt av rashat och sociala orättvisor. Public Enemy var en naturlig hållplats, precis som det var helt naturligt att band som Public Enemy just då faktiskt skapades i den kontexten. Hiphop-banden var t.o.m. hårt utsatta för rasistiska angrepp och Public Enemy knöt t.o.m. en egen armé/skyddsstyrka (S1W) till sig.

Utan någon tvekan kan jag väl säga att Public Enemy inte är särskilt lättlyssnat. Det svänger inte riktigt som annan hiphop, men attityd och budskap väger upp. I låt efter låt gör Chuck D upp med den sjuka värld som omger honom. Han framstår som en ilsken pastor som vid sin sida har sin kaplan Flavor Flav, en hjälpreda som på ett barnsligt vis gisslar överheten. Nästan som en medeltida narr. Understödet finns i kantorn Terminator X som levererar beats och en del dj:ande som skär i stål. Dessa också ivrigt påhejade av Professor Griff – ”minister of information”.

Så luta dig inte tillbaks och lyssna. Knyt din näve. Höj den mot skyn. Kräv din och din medmänniskas rätt. Frukta icke SÄPO eller polisen. Det krävs nämligen mer än så för att hålla tillbaks oss. Kanske t.o.m. ”a nation of millions”.