dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Alice in Chains: Live
Live (CD) Alice in Chains
2000
Columbia/Sony
4/10

Lam live

Lyssna

Sök efter skivan

Kraft. Det är vad jag kommer att tänka på om någon säger grunge. Kraft och frihet. Kraft – eftersom musiken gav uttryck för så mycket frustration och energi. Frihet eftersom den innebar en smärre revolution när den kom i början av 90-talet. Spandex, sjusträngade gitarrer och teatraliska poser blåstes bort från rockens främre rum.

Helt plötsligt fanns ett alternativ tillgängligt. Ett mer jordnära sådant. Banden i Seattle hade jobbat sig upp ur källaren och deras musik pressades plötsligt i miljonupplagor.

”Smells Like Teen Spirit” och ”Alive” var spjutspetsarna som banade väg för resten av vågen. Det kändes nytt och opretentiöst. Känslan av att alla kunde spela spreds igen. På så sätt kan man snarare jämföra grungen med punken än med hårdrocken. Att genren sedan stelnade och blev en pastisch på sig själv är en annan sak. Då innebar shorts och rutiga skjortor en smärre revolution.

Förutom att grungen likt de flesta genrer nästan blev en parodi på sig själv efter ett tag, så var den även självdestruktiv. Livet i rampljuset skördade sina offer. Ikoner knarkade ner sig. Alice in Chains sångare Layne Staley var inget undantag. Det var en av anledningarna till gruppens fall.

”Live” visar upp ett av grungens största band fångat under en period av sju år. De två första låtarna är inspelade 1990 innan genombrottet. Då var formen friare. ”Queen of the Rodeo” finns med i en skön, lekfull version som gör att Alice in Chains känns som en hårdare släkting till D.A.D.. De följande sex låtarna är från Glasgow 1993 och bjuder på bandets starkaste period runt ”Dirt”. ”Rooster”, ”Would”, ”Them Bones” är samtliga klassiker som fungerar bra än idag. Stämsången från Staley och Jerry Cantrell tillsammans med det tajta manglandet sammanfattar bandets starka kännetecken.

Som helhet fungerar ”Live” hyfsat som en slags liveantologi över bandet. Men mycket på grund av att låtarna är inspelade vid olika tillfällen så får man aldrig riktigt den där konsertkänslan man kan få av en bra liveplatta. De magiska versionerna saknas. Det känns snarare lamt än farligt. Att låtarna sen lappas ihop med ett publikljud som så uppenbart är pålagt och uppmixat, höjer inte helhetsintrycket. Om du inte redan har ”Dirt” så lägg pengarna på den istället.

Patrik Ekelöf

Publicerad: 2000-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2000-12-17 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #742

2 kommentarer

Jag håller nog med om det mesta. Problemet är bara att man inte kan ge Alice In Chains dåligt betyg. Inte med det låtmaterialet. 4 är på tok för dåligt.

ErikA Oregistrerad 2001-01-15 03:25
 

en ganska lam skiva ja, fast versionerna av god am och again (kommer jag ihåg rätt?)är värda ett inköp tycker jag.

Medlem 2007-01-03 03:15
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig