Jag har flyttat den här recensionen framför mig åtskilliga veckor nu. En hel månad skulle jag tro. Jag har gjort det för att jag inte tyckt att jag gillat skivan tillräckligt mycket. Jag ville så gärna falla ner på knä och hylla. Men, det gick inte. Jag fick skrivkramp. Mina fingrar snubblade på tangenterna. Jag kunde inte med hedern i behåll lyfta den till skyarna. Därför lät jag bli och lät den leva sitt eget liv. Jag la bort de kritiska öronen och lät den mogna.

Nu har ni läst en massa andra recensioner redan. De flesta har varit tämligen ljumma. De flesta har radat upp samma sak om och om igen. Det här är inte en uppföljare till senaste skivan, det är en uppföljare till den förrförrförra. Bla bla bla.

Skitsnack säger jag. Det här är i mina öron ingen uppföljare till ”12 Play”. R vill gärna få oss att tro det. På ytan verkar det ju dessutom så. Namnet pekar på det. Introt lika så. Men, sen då? Ja, sen tar det slut på likheterna. R är inte ute på krogen eller stranden och raggar. Han befinner sig mest i sovrummet. Lite som en modern Barry White eller en uppdaterad version av Marvin Gaye anno ”Let's Get It On”. Det här är R:s skiva för intima stunder. Steget efter ”12 Play”.

De flesta låtarna går därför, helt naturligt, i ett ganska långsamt tempo. Det är smekande soulsånger som inte försöker sticka ut och ta tag i dig med vassa krokar. Här jobbas det med helt andra medel. Det är jakten på den perfekta stämningen som är målet, inte jakten på det perfekta beatet, den perfekta hooken eller den perfekta refrängen.

Slutresultatet är att R Kelly lyckas så där. Det här är ett av de mest fokuserade album han släppt ifrån sig, men samtidigt ett av de mer ointressanta. Det är inte dåligt. Långt därifrån. Men, jag saknar variationen från det mästerliga dubbeln ”R” och det utmärkta självbetitlade albumet som följde efter ”12 Play”. Det här är bra, men inte så bra som jag förväntat mig.

För alla er som sätter i halsen när R Kelly drar igång det stora maskineriet med pukor och trumpeter, svulstiga körer och symfoniorkestrar, uppgivet wailande och bedjande är det här ändå er chans att upptäcka mästaren. ”TP-2.com” är en skiva som inte utmanar lyssnaren lika mycket. Det storslagna lyser i stort med sin frånvaro.

Ja, bortsett från i mitt hjärtebarn ”The Storm Is Over Now”. Här plockar R fram hela arsenalen. Det börjar sparsmakat med R sjungandes till akustisk gitarr, men reser sig sen i ett långt crescendo där ljudbilden sakta men säkert byggs upp med en hel symfoni och gospelkörer som får mig att le så brett att det känns fånigt. Texten är fylld med vrålkristna symboler.

But then I climbed the hills
And saw the mountains
I hollered help 'cause
I was lost
Then I felt the strong wind
Heard a small voice sayin'

The storm is over
The storm is over now

Och så vidare, men inte ens det får mig att rygga tillbaka. I fyra minuter och 32 sekunder är jag djupt troende, klappar i takt och sjunger med. Inte illa för en själ som jag. Det är synd att vi inte får mer av den här storslagna varan. Det hade behövts. Eller åtminstone lite av hiphop R Kelly. Han lyser nämligen helt med sin frånvaro.

Jag hoppas att loverboy R inte får rumla runt fritt i studion nästa gång. För även om jag gillar det jag hör så kan jag inte låta bli att tycka att det är något som saknas. Han kan så mycket mer än så här.